ur landsortsbladen öfverflyttar orlofsselar öfver Embetsmannapersonligheter, för hvilka Statstidningen, såsom Regeringens erkända organ, i och med detsamma stannar i en slags ansvarighet, en ansvarighet, som, om man ville, i sadant hänseende rycka Statstidningen inpå lifvet, ingalunda blir afundsvärd. Dock — äfven detta må passera. Men att öfver en nation, hvaraf man begår att läsas. slunga hotelsen om ett tillintetgörande af en bland dess dyrbaraste rättigheter, att med detta mystiska: September-lagar jaga många tusende medborgare i labyrinten af misstänksamma gissningar, att så varna med knuten näfve, att så begagna ögonblicket, då ägande-rätten måhända var uppskrämd för en möjlig, våldsam resning — det var verkligen oblygt. Den, som skritver detta, tror, i motsats mot åtskilliga, att Sverige kan, utan valdsamma reformer, bli Sverige, d. v. s. hvad Sverige kan och bör bli; men han lägger, för sin ringa del, som medborgare, Statstidningen allvarligen på hjertat, att icke göra Statens arrende af Postoch Inrikes-tidningen bäde politiskt och pekuniert ruinerande. Han tror icke derföre, att, i och för hans föga betydande andragande, någon rättelse är möjlig. Men är den omöjlig, sa hony soit, qui mal y pense. m Ar —