Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1838, sida 1

ens förtjenar vederläggning, uttalar den likväl en så stark ultraism, att vi ej veta hvad vi skola tänka, om redaktionen ej sjelf reserverar sig deremot. Det hela är blott ett upprepande af de goda tidningarnesgamla, obevista och obevisliga, sofisemer och påståenden mot oppositionspressen: att den skäller på allt, yrkar press-fråckhet. handlar af idel egoism, o. s. v., samt, framför allt, att den ej respekterar Regeringens chef., hvarigenom insändaren begår samma fel, som de öfriga , hvilka skjuta Majeståtet framför sig som en egid för sina tadelvärda bandlingar, och derigenom bevisa, att just de sjelfva, men ej oppositionen; åro de, som ej respektera Regeringens Chef.; ty den största respekten för hohom ligger, utan tvifvel, deruti att utpeka de omgifningar och handlingar, som skada honom, emedan de äro skadliga för folk och land. Detta och ing, och mut-atsen, eller genting annat är den sanna oppositionsmannens syftning, att, i narkotiska loftal öfver allt som utgår från makten, dölja sanningen för lagens högsta väktare, är det deremot, som förorsakar dylika utbrott, som Franska revolutionens blodbad. År exemplet inbjudande?? Deremot har den på senare tid umgåtts med så mycket ruttet, att den rigtigt luktar deraf, och senast dertill äfven räknat Crusenstolpe, dess skriftställeri och följder. Att dessa, i sanning uppenbarat mycket ruttet i staten, deri äro vi fullkomligt eniga med honom; men visst icke deri. att det består i det af honom uppgifna. Trertom, om något skall kunna operera kräftan på statens ädlaste delar, så är det den skarpa sanning, hvarmed den derigenom angripes; och denna kräftas impopulära , dåliga och oskickliga embetsmån samt deras atgärder, är just det ruttna i staten, men ej Crusenstolpe och Crusenstolpiana ; ty om hvart menskligt hjerta glådes, när förtjensten får sin lön, så måste det jemväl såra hvarje menskligt hjerta, når ej så sker; och nnturligtvis göra ond blod, om det också ej alltid uttalar sig, då man, den ena gången efter den andra, ser en Anckarsvärd eler hvilken annan förtjent man som heldst förbigången vid befordringar, men Nermänner och dylika tvetydiga förtjenster lyftas allt mer och mer. Det är således ett rent sträfvande att motarbeta det ruttna i staten, som föranleder Crusenstolpiska skriftställeriet, och det må tala af hvad skäl som heldst, så talar det, i närvarande ögonblick, nationens sak, hvilket bäst bevisas af det begär hvarmed den läser dessa af Correspondenten så föraktade gula böcker; och när tryckfrihetens begagnande, denna enda kur mot det onda, således bestraffas, som nu skett med Crusenstolpe, är det ej ett nytt bevis på det rutina i vår administration , uppenbarar det ej tydligt, att det år sådana opolitiska steg, men ej oppositions-skriftställeriet , hvilket ännu aldrig anfallit Konungens höga persovlighet, som nedsätta Konunga-iden, till hvilka man äfven kan räkna så bakvända sätt att betrakta och försvara den , som Skånska Correspondentens. Lund är, likasom Upsala, temligen vanlottadt i tidningsvåg; heldat då man betraktar dem, såsom Universitets-ståäder. Lunds Veckoblad är knappt att anse för annat ån annonceblad, ehuru det en eller annan gång har motsatt sig den alltför ultraistiska tendensen hos Skånska Correspondenten, hvilken ej allenast synes kämpa för absolut nykterhet till kroppen, utan jemväl till själen, d. å. bannlysa allt, som möjligtvis kunde lyfta läsaren ur slentrianens fjettrar. Den förra, som, i sin råtta betydelse, visserligen bör efterstråfvas af hvar och en, tro vi dock snarast skulje ernås, om själen genom en allt fullståndigare upplysning gjordes verkligen fri; och nationens inre bildning blir vål slutligen också det enda medlet , som med såkerhet och varaktighet leder till målet. Allt annat är blott palliativ, som oftast förvårrar sjukdomen; ty huru skall man eljest benämna de såkallade nykterhetsförbund, som endast se på ingredientierna till ruset, men ej på sjelfva saken? Också tycks det ibland, som vore det mer fråga om sounds än thingstt. Fordom uppträdde Correspondenten någon gång såsom opponent mot Litteraturföreningens ensidiga recensioner; men denna helsosamma tendens har alldeles upphört.