Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1838, sida 1

gållg Vviad CI IIIIUGd0GAS XU-. Om Svenska Handelsflottans förfall, med anledning af en insänd artikel i N:ris 4l, 45 47 af denna tidning. Till den i N:o 66 af denna tidning upptagna perioden anse vi oss ytterligare böra tillägga, att den mörka målning, insändaren uppdragit, dock har en ljus bakgrund, som, när de mörka unancerna. (hvartill särgblanelningen skett på insändarens polett) blifvit undanröjde, framträder i sin fulla dager att med lika intensitet belysa alla de i måluingen förekommande partierne. En sabpriksanläggning är ju icke annat än en handel, en näring eller ett handiverk i stort. huru enformig den än må tagas i betraktande; och då all fabrication, all näring och allt slöjdeidkande är, likasom handeln, beroende af tvenne vilkor: vinst eller förlust, så är ej skäl, att sabrikantens förluster mera ån handlandens, jordbrukarens eller slöjdeidkarens böra betäckas, ehvad de bärleda sig från förbättrade och efter tiden lämpade författningar eller förändrad conjunetur, emedan principen tör den economiska lagstiftningen biuder, att alla näringar och alla medborgare skola njuta lika hägn. Hvad angår de få handtverkare, som föregifvas blifva brödlöse vid de ifrågavarande mekaniska manufacturierne, så, om de äro skicklige, få de nog emploj vid de flere fabriker, hvilka genom en allmän näringsfrihet antingen bibehålla sin verksamhet eller anyo anläggas, oaktadt de större sabrikanterne, hvilkas verkstäder redan äro i full gång. icke kunna frukta behofvet att nedlägga, utan tvertom — såvida de tölja tiden och åtnöja sig med skälig vinst — blifva de alltid i tillfälle att företrädesvis bedrifva och utvidga sin rörelse; och handtlangarne, som tillhöra den allmänna arbetsklassen, skola ej heller sakna sysselsättning, då brist på sådant folk alltid låter sig förspörja der idogheten räder. Capitalister, inhemske eller utländske, som på en monopolicerad beräkning gjort anläggningar, skola städse påräkna sin ränta, såsom det egemliga de kunna eftersträfva, när näringsfriheten blir mera allmän och tillverkningarne tilltaga; och förskjuta de medel till anläggningar, så få de, lika med långifvare i allmänhet, skylla sig sjelfve, om de, synnerligast uti ett constitutionelt land, hvarest folkets väl i första rummet bör tagas i anspråk, vöra det utan säkerhet för så väl hufvudstod som afgäld. Om genom närivgs riheten, enligt insändarens påstående, armodet aflöser lätljan. hvilket icke lär kunna förekommas der den sednare tager öfverhanden, så aflöser deremot välståndet armodet, och så väl på gator som landsvägar skola, då verksambeten vill göra sig gållande, inga tiggare förspörjas. Och om någre — emot hvad sannolikt är — skulle genom ett så beskaffadt changement på nåringarnes område blifva i saknad af sin bergning, så bör insåndaren i detta afseende icke draga Marthas bekymmer. Församlingarne föda nog hädanefter som hittills sina fattiga, utan att behöfva anlita insändarens advocatur, och draga säkerligen fördubblad omsorg för dem hvilka förut varit oskyldiga verktyg på näringskränkande fabriker — som falla offer för en frigjord industri. — Vare detta nog om näringsfriheten i allmänhet vid sidan af det stöd vi hemta af de i denna tidning (under N:o 65) intagna delar af Professor Gevera ntmärkta skrift om Jernhandteringens uppkomst m. m.: men vi tillåta oss derntöfver likväl den önskan. det måtte CARL JOHANS fredliga bragder hedra GUSTAF WASAS, CARL IX:s, GUSTAF II ADOLPHS och AREL ÖXENSTJERNAS minnen med att utföra deras stora lifvande ideer och utveckla den princip af näringarnes frihet. som de, hvilka först uttalade densamma, under förflutna tider nödgades eftergifva för främjandet af den allmånna sjelf. ständighetens, religionens och tankefridens högre intressen ! — Med en undvikande förberedelse i afsigt att vederlägga de mänga gällande bevis, som vittna om att en hos oss länge saknad näringsfrihet just varit orsaken till vår handelsflottas iråkade förfall. öfvergår insändaren till sin artikels egentliga hufvudsak: att göra vederbörande uppmärksomme på selaktigheten i härvarande skeppsredares till H. M. Konungen ingifna petition, i det de till måttstock för Götheborgska handelsflottans nuvarande numerär och låstetal tagit den numerär och det låstetol. hvilka hon 1815 visude sig äga. Vi hade helst önskat. det våmnde petition varit af så sakrikt innehåll, att vi äfven i denna punkt kunnat tysta insändarens anspråk på att blifva trodd; men då sanningen måste respecteras, huru än och i hvad ämne den sig uppenbarar. nödgas vi erkänna deras misstag, ehuru vi icke kunna förena 0ss med insändaren, att det stora antal fartug som Götheborg vid ofrannämnde tid räknade, endast och allenast bör tillskrifras det sperrningssystem, hvarigenom Kejsar Napoleon trodde sig säkrast kunna kufra — — — Stor Britlannien, samt att egentligen åren 1809 och 1810 utgöra glanspunkterne i Götheborgs Handels och Sjöfarts historia. Redan både före och under sistnämnda tid var såvål Götheborgs som hela Sveriges handelsoch skeppsrörelse i tilltagande; men denna rörelse härledde sig icke från samma conjunctur, som genom berörde sperrningsförhallanden fjettrade de krigande nationernes handel och sjöfart. Genom vårt välförstånd med Barbareskstaterne delade vi (och Danmark) den allmänna fraktfarten på Vesterhafven, hvarifrån sårål alla inom Östersjön belågna orters fartyg, hvilka icke vågade sig längre än till hamnarne vid Nordsjön och Engelska Canalen, som äfven flera andra länders fartyg vora, såsom afsvurne fiender till nämnde Stater, uteslutne. Sedan America vunnit sin sjelfståndighet och det började utveckla äfven sitt fria handelslif, ökads