Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1838, sida 1

::3nnn3n3n3n ——7 —ä—— synes vid jernbergen först hafva bildat sig ur den kringboende förmögnare allmogen. Öfvergången var redan af ålder beredd. Ty längt förr än någott grufva i Sverige bröts , bereddes af jernhaltig jord i myror och mossar (de såkallade myrmalmer) ett smidigt jern: Processen var kort. Man låt malmen genom kolen nedsmälta, under eldens uppväckande, förmedelst pustar uti små gropar, som först varit gjorde i torra jordbaekar, och sedan blefvo något högre uppmurade i form af härdar eller små ugnar ). Man finner spår af denna primitiva jernberedning i Blekinge, Smålands. Wärmelands, Dalarnas, Härjedalens öch Jemtlands skogar, på ställen der jerngrufvor icke finnas eller äro aflägsne. I Elfdalen och Lima af Dalarne drifves mrrjernssmidet ännu till förtärdigande af lar. Det genom denna enkla process vunna jernet kallades blästereller osmunds-Jern, och ntmätkte sig för sin seghet och smidighet. I Konung MAGNI ERIKSON3 bergsbrdning för Norberg omtalas smeder, blåsare och hyttor. llyttorna ägas och drisas af de så kallade Mästermännen. Ingen sadan fick dock äga mindre än en åttondel i en hytta. För mindre lott skulle han taga lösen af andra större delägare: nekade han dertill, tillföll hans lott Konungens Fogden och de tolf skola skada och skilja gilt jern af ogildo, och bot är lagd på det sednare. Tillverkningen vid en sådan gammal hytta var obetydlig, och har, då kronans ärliga tionde räktias till omkring 3 skeppund; ej öfverstigit 30 skeppund osmunds-jern om året. ) 9 Det så kallade Helgeandsholms beslut som är 1282 skall grundat kronans ägande-rätt till rikets bergverks om hvilket beslut en osammankbugande berättelse, af en föga tillförlitlig person. först i Konung JOHAN lif:s tid framställdes , nämnes ej i vär medeltids handlingar ; och, om äfven Unions-konnngarne skulle velat göra ett sadant regaje efter utländska begrepp gällande, saknade de dock makt dertill, i synnerhet mot adeln. I STEN STURE den äldres och Riksens Råds förordning år 1495 om malmberg och hvad fördel å ena sidan kronan å andra rätter Kgande deraf skulle draga, stadgas. att af grufva. upptagen på skattejord ; skall kronan hafva sin tionde och rättighet, som härtill af annor berg vandt är; men var grunden frålse kunde ägaren bruka grufvan äfven utan ull algift. Men huru det ock må förhålla sig med Helgeandshohus beslöt; visst är att Konung GUSTAF I gjorde dess grundsatser i hela deras vidd gållande; och han hade. hvad bergverken angår, dertill så mycket större anledning, som han sjelf först bröt Lybeckarnas handelsvälde. I detta sort andra hänseenden grundade han konungamakten mest sasom sin persons liga makt. och blef; liksom den förnämste jordägaren i riket. ätten Sveriges förnämste handlande, dess mäktigaste bergsman och dess förste bruk-patron . det sista äfven i egentlig bemärkelse , då stängjernssmidet först infördes vid Konangens egna verk. Tyskarna försvinna som herrar, men återkoiwina såsom arbetares Åunu på 1530-talet voro Dannemora jerngrufvor, de yppersta i riket, uti händerna på ett Tyskt bolag, som till Konungens stora missnöje först utförde malmen, och. då detta förböds, lackjerhet, hvilket Konungen också förböd 1545: ty så, säger han, lyda ej pririlegierna, utan hade the them erhållit för att skaffa in skicklige personer i bergsbrukning, på det vi ock thet rätta sättet här i riket behålla måtte. Konungen befaller en till Tyskland utsänd Agent. som der på hans bekostnad vinlade sig om bergs-kunskapen. att hitsända Tyske smältare och hammarsmeder, tlie ther inge bierhalsar äre : hvilket sista dock icke alldeles lärer blifvit iakttagit, efter Konungen den 5 Juni 1548 akrifrer ett eget bref mot the dryckes-bröder vid Dannemora, till fogden Hans Haraldsson. En Markus Klingensten, som Konungen gemenligen kallar Markus Hammorsmed, satte han 1557 till befallningsman öfvet the månge sköne hammarsmedjor, them vi i thesse förliåne år uppbygga låtit. efter vi förnimme att med samme hammarsmedjor går icke aldeles, så skickeligt till. Hammarsmedjors anläggning omtalas vid Wånga i Östergöthland (med hytta vid Hällestad) , vid Motala, vid Nora, vid Fällsbro, vid Gefle, vid Stockholm, uppå Wärmlands berg, hvarifrån Konungens ståängjern gick till Elfsborg att utföras. Andra nämnas anlagda af Stockholms borgare i Akerbo Härad af Westmanland, vid Köping och Hedemora. Med Markas Hammarsmed var Konungen sjelf i brefvexling. Den 6 Juni 1553 skrifver han till honom från Upsala: vi hafve förnummit, att thu akter tage then hammarsmidje vid Fällsbro, fast stor och häftig före och sätte två hamrer i ett hus — liksom skulle thet vare någon Domkirke, såsom mest thin sedvane är — så må thu vete, att vi ingalunda vele, att thu bygger så store Domkirker med sådane svåre bekostnader. efter thet icke ligger så mycken makt uppå, huru godt huset är, först hammaren år god. Den 7 Mars 1548 sände Konungen en, som skulle ha godt förstånd på masugnar till Wånga och en god kolare med honom. Konungen bestämmer sjelf aflöningen för masmåstaren, uppsättare, hyttedrängar, bokare, samt huru mycket skulle gifvas för en kolmila af vissa dimensioner. 1550 skref han till alla hammarsmeder i Westerås stift strängeligen, att smida bättre stångjern, emedan han sjelf sett i Stockholm. Vatt en del af theres stångjern ganske skröpeligen smidt är. En dylik skrapa fingo de, som hammarsmedjor bruka på Nora och Lindesberg den 24 Aug. 1559. Att Konungens verksamhet ej lika egnade sig att vara Kronans, visade sig snart efter honom. De anspråk på rikets bergverk och obygda ) RINNAN, jernets historia. s. 372. . . t) Jfr. ANCMANS beskrifning om Norbergs gamla jernbergslag i Westmanlands 13. HA D Tandlingar. Westeras 1835, s. 16.