alven ae, som nadanetter unnas, så snart Dan fagluagt AHHHGSlu-. ÅSIA ac 101uL förbjuder han till och med Hertig CARL att bruka en grafva vid Nora, som Hertigen af bergsmännen köpt. CARL träder deremot i förbund med den enskilda industrien i sitt Hertigdöme. Ar 1581 skrifver han till menige man i Wärmland: att efter Gud Älsmäktig begafvat Wärmlands berg med allehända malm, men sådant allt härtills icke är rätteligen uppenbaradt vordet, utan af undersåtarne till åfventyrs fördoldt, i fruktan att de sådan malm ej skulle tillstädjas sjelfva bruka och blifva med större pålagor betungade, derföre, att förtäga sådana tankar, må alle veta, att eho, som helst, malmberg uppfinner, skall det fritt bruka emot tionde. Samma grundsatser följer han i afseende på skogarna, såsom ses af hans bref till dem, som vilja på ödemarken i Wärmland bygga hemman, att de dem behälla skulle såsom skattearf och eget. Det är väl bekant, att han kan anses såsom egenteliga skaparen af Wärmelands bergslag, och till en stor del af odlingen i denna provins, der allt hvad han vidrört blifvit ett minne — ifrån de städer han stiftat, de bergverk han anlagt, de fordna ödemarker, som han. först gifvit odlare och namn , till Kungseken vid Knappforsen, deri ban vid mötet med JOHAN skar sitt namn , till stenen å Kungsskogen, på hvilken han spisat, och den trädbägare, ur hvilken han drack. Finnen, som han inkallade på skogarna , Wallonen, som han satte vid bergsbruket, nybyggaren , bonden, bergsmannen mindes honom alle blott såsom den store CARL. Han gick i GUSTAF WASAS, GUSTAF ADOLF åter i sin faders fotspår; och desse tre store Konungar hafva mer än någon annan brutit Sveriges berg, och med jernet Sveriges bygder; der ännu intill deras dagar vild ödslighet herrskade öfver vidlyftiga landssträckor. Med 1604 års Riksdags-beslut, som böd osmundsjern skulle utsläs till stångjern, kan det sednare anses inhemskt i riket; ehuru osmundsjerns utförsel under strängare vilkor fortfar. Ifrån CARL IX och GUSTAF ADOLF begynner äfven Svenska manufaktursmidet med en sådan liflighet, att hela dess fortgång har ingenting att jemnlikna med denna början. Det var de utbrytande stora krigen, som framkallade det. Sverige blef en vapen-smedja. Redan HENRIK IV beställde kanoner af CARL IX. Smidet af spetsar, gaffilar, uddar, korta och långa bössor, sablar, värjor utgick från de af CARL anlagda gevärs-faktorier i Arboga, Nyköping, Eskilstuna, och blef under GUSTAF ADOLF tillika en vidt spridd landtmanna-näring i Sverige. Musketter, hvilkas anskafsande i utländska armåer, ännu förorsakade så mycken svårighet, förfärdigades här på bygden, i nästan alla landskaper af de så kallade Rörsmeder, — bönder, som suto på hemman, hvilkas skatt afräknades i arbetslönen. Artilleri, vapen, värjor, krut och lod göres nu inrikes mest till öfverflöd — skrifver Axel Oxenstjerna till Johan Baner den 30 April 1641: — Skeppsflottan är ock , så väl med skepp, stora och små. som med stycken, redskap och folk väl försedd. — Jag erkänner att jag ej utan rörelse kan tänka tillbaka på denna tid: troligen dock med olika känslor emot dess vanliga beundrares; efter jag knappt känner någon skarpare motsats, än emellan denna storhet och denna beundran. Vi vilje lemna derhän det stora äreminnet, som genomdanar Sveriges — salonger; för att i stället ihågkomma: att här i riket en gäng skedde ett utkast till en stor monarki, så uti inre, som ännu mer i yttre afseende: att med storbeten det på längden ej ville sig väl, ej heller så synnerligen med monarkien, men deremot desto bättre med åtskilligt annat, som hvarken hörde till storheten eller till monarkien, eller till folkets väl, och likväl nu råknas till vår arfvedel, och äfven lofordas. — Det ämne, som för det närvarande sysselsätter oss, ett af de vigtigaste inom området af Sveriges närings-förhållanden, torde härpå erbjuda ett tjenligt exempel. — Det skall äfven i detta ämne visa sig, att Sveriges ärorika tid var en tid af stora, lifvande idöer. och på samma gäng en tid under våldsamt tvingande omständigheter, att idåernas verksamhet snart nog qvåfdes, men att omständigheternas myndighet förblef; och slutligen gällde för vishet. Nåringarnas frihet vet jag ej om någon Enropeisk statsman tidigare insett och försvarat ån Axel Oxenstjerna. Saåsom jag — skrifver han till GuSTAF ADOLF den 30 April 1630 — efter mitt ringa förstand förmärker, att all trafique, som antingen publico nomine antages eller dirigeras inrikes i compagnier, är mera skadelig än gagnelig, derföre vill jag i underdanighet tillstyrka, att Kopparberget sättes i en fri handel, ju friare ju bättre. Att publigue trafiquer, som autagas in usum Regis et Regni, sällan äro gagnelige, dömer jag icke allenast af experientien, utan enkannerligen deraf, att all trafique kräfrer en exact och accurat credit. In publieo statu händer ofta, att man måste taga der det finnes och lägga der det tarfvas: men i trafiquen (vill man icke panquerutera) mäste löften hällas och underkastas allmän lag. — Compagnier hafver jag väl för detta judicerat nyttige, och håller ännu före att utlåndes dirigerade compagnier skulle hafva stor nytta med sig; men compagnier, inrikes anrättade, åro icke annat än monopolier, som minska och contrahera commercierna och landsens och städernas tillvext. — Jag finner intet annat, än att Kongl. Maj:t regerar och styrer kopparberget, commercierna, manufacturerna och sine inkomster med Tullen, icke annorlunda än som en styreman styrer sitt skepp. Efter Konungens död skrifver han i det märkeliga memorialet från Frankfurt am Mayn den 8 Oct. 1633, som på en gäng innehåller grundragen till en fullständig försvarsoch finans-plan för Sverige: ändock den införde handels-ordinantien hade sina skål på den tid, då den gjordes, så är likvål nu klart och ögonskenligt, att handeln är derigenom förminskad. såsom den der alltid älskar frihet: — efter som städerna ej heller deraf vexa, att en man, två eller tre, hafva näring allena och sätta köpet, utan tillvexten kommer af folksens myckenhet och sammanlopp, och deriveras derifrån på alle statens ledamöter: hvarföre ock största delen af Ämbeternas skrån och deras stränge Leges, särdeles med de fåfängne omkostnader, borde remitteras. — Man ser hvad utländske städer, och äfven Götheborg, vunnit på en fri marknad för utoch inländske på en beqvämlig tid om året; och, ändock någre få krämare skole såga deremot, och det kunde synas, som den frie handeln skulle försvaga borgerskapets näring, så skall likväl den, som saken med förnuft och utan passion anser, och skådar det helas välstånd, finna att våra inländska varor derigenom skola blifva begärlige. — Salt-licenten vore bättre att afskaffa, emedan undersåtarne derigenom lida, och fiskerierna ligga neder: stora sjö-tullen borde tagas ur arrendatorernas händer, och i allmåänhet sådana arrenden, ju förr ju hellre afskaffas. — Med koppar-handeln är ingen bättring att förmoda, så länge den handeln dirigeras under kronans namn och på dess vägnar. Båst är att Kronan sätter sin profit i en riktig tull, och gifver handeln i undersåtarnes hånder. — Sådant skrefs för 200 år sedan i Sverige, och af dess förste statsman; och likväl — — — 222 ili an AS så HH I a oo MM oo RS ER Å on AR AR