Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1838, sida 2

—————————————— — — —— —— H. E. Herr Grefve Brahes Salong cch Audiens-Sal. vpu kan vål föreställa dig, att det nu blir ett helt annat ljud i pipan, då jag förer dig upp på slottets lilla trappa till venstra flygelns entersolerade våning en trappa upp — fordom Enke-drottning Sophia Magdalenas smårum, der Högstsalig Hennes Maj:t, Glorvyrdigst i åminnelse, lät sig i nåder föredragas sina Kammarfruars joller om hufvudstadens diverse små kulissuppträden, samt med egen hög, mjell och mjuk hand bakade pankakor i den hvita marmorspiseln: — H. E. Riks-marskalkens och Föredragandens i kommandomäl för armeen till lands statsvåning, der lyxen och smaken stämt möte, och der man är fullt ut så vaksam på förändringarna i anletsdragen, då Excellentissimus gör sin rund, som högre upp i palatset, när Allerhögst-densamme nalkas de djupt bugande skarorna. Oss emellan sagdt äro också skarornaoch trängseln och bugningarne nästan större här nere, törhända derföre att matlukten är stadigvarande här. Och hvilken matlukt sedan! Cambackrs gaf ej utsöktare middagar; och den som rynkade näsan åt Napoleons eviga höns med ris, vattnades i munnen vid blotta tankan på Cambaceres kapuner. Salunda fick man. besked hos Napoleon och mat hos Cumbacres. Hos Grefre Brahe far man — allt hvad man behagar: drufvor, pressade ock på qvist, likörer från Westindien, Orientens vällukter och musten fran ett kök, som uti sig förenar allt hvad man sätter värde på i London, Paris, Wien och Petersburg. Sjelf är han skapad att göra les honneurs. Den älskvärda tvånglösheten i hans väsende meddelar sig otvunget åt gästerne. Mam ser att han tycker om att de befinna sig väl, och värdskapet utöfvas lika uppmärksamt, Ika artigt, mot gästen längst bort vid bordsändan, som mot krachanerna närmast hans sida. Det är egentligen fina middagar, som vankas i denna flygel. Supeer och baler höra icke till dagordningen, fastän de ej eller äro utan exempel. Att äfven dessa äro präktiga, torde knappt behöfva tilläggas, helst de merändels bevistas af Kongl. samiljen. Gretve Brahe öppnar årligen ett par månader sin våning för så kallade soirker, der man träfiar folk af alla åldrar, alla klasser och alla opinioner. Frän Generalen till Under-löjtnanten, från Erke-biskopen till Bataljons-predikanten, från Ötver-ståthållaren till Kryddkrämaren, från Presidenten till Extra-ordinarien, från Excellencen med blå bandet till Hofjunkaren och Kgl. Sekreteraren. med eller utan Häroldseller Kanslist-stjerna i knapphålet, från Friherre Anckarsvärd, liberal och populär, till antipoden i dessa hänseenden Friherre Nordin: — alla hembära ställets Fetisch deras hyllning. Man gar och kommer när man vill, talar, efter reverensen för Excellentissimus, med hvem man vill, om hvad man vill, sätter sig vid spelbordet och slutar vid den i god tid med vin och kall mat väl anrättade buffetten, sedan man förut under loppet af aftonen druckit sitt glas punsch, eller något dylikt. Man kan ej neka att ju förste Grefven för sig Furstligt upp, som det höfves en Rikets Herre. Hvad den Kronans kaka är dryg, och hvilket Peru år icke Skokloster! Då jag nämnde, att lyxen och smaken stämt möte i den våning, Grefva Brahe nu bebor, hade jag likväl bort tillägga, att de förtjent att inrymmas i en högre lokal, och att det ligger utom möjlighetens gräns att bereda något egentligt anseende åt en hvalfvaning. hvilka sirater man än må slösa på henne. Man vill snarare tro hehagen skalkas, än makten yfvas, i dessa låga, men praktfulla kamrar. De häntyda snarare på Juno än på Jupiter; och när man i galleriet — ty äfven här finnes en min iature ett sädant — kastar ögonen på Byströms vackra Juno, som ger den lille Hercules di, år man nära nog att tro sig stå framför en bild af värdinnan i huset. Sjelfva uppgången är dock det, som mest stör harmonien af det helas ståt. Denna krokiga trappa, denna låga, långa, bugtiga korridor med sina mörka vinklar stånma sinnet mera för en Ördensreception än för ett lysande samqvåm; och när man sedermera hastigt befinner sig i de skimrande rummen med sitt talrika, brokiga sällskap, och ser framför sig det vällustiga bordets alla retelser, rinner på en gång i minnet högsta gradens hemlighet i den bekanta Silsverstolpeska Orden: Vi dricka upp h vad de andra narrarne betala. I de höga antika Riks-Marskalksrummen, midt emot dem Grefven bebor å andra sidan Slottets yttre borggård, är det som II. E. gifver sina ryktbara förmiddags-andienser ät tjenstsökande och rättsökande, åt bönfallande af alla slag och uppvaktande af alla samhällsbelägenheter. IIofvets guldgaloner, den militära epauletten, det civila broderiet, den andliga kappan, kragen med det stolta jernmärket, koustnären, landtmannen, nåringsidkaren, svartklädde och putsade, samt en och annan person i hvardagsdrägt, mera kännare af lokalen än de öfrige, bilda här ett lefvande kaleidoskop. Hvar och en kastar omkring sig mönstrande och frågande blickar. En och annan inlåter sig i halfhiviskande samtal med sin granne: men de fleste afbida under tystnad företrädet-eller rätiare: inträdet—i kabinettet, bredvid förmaket, i hvilket förgo mo i ir Pp PAL EN Rraf am S14GUn;agAaoch Förhållanden.