Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1838, sida 1

2A2 aktning de för honom fortfarande äga, vilja med första lena den befålet på ett annat fartyg för samma stätion. Med anledning af beskaflenheten af den tjenst, för hvilken detta tartyg var engageradt, har Amiralitetet gjort undersökning rörande orsaken till dess förolyckande, och har detsamma likaledes krikännt Kapten E. från allt klander, med tillkännagifvande. att den mest tjenliga (judicious) kurs hade blitvit styrd. Denna händelse af den 15 Oktober 1887 kommer särdeles: å propos för att tjena till jemförelse med den af den 9 Aug. 1836. Båda synas vara, till sina förutgaende och hufvudsakligen inverkande omständigheter, så nåra liknande hvarandra, som man, bland de mängfaldigt olika förhallaudena af dylika casus torde finna; med den olikheten likvisst, som kan förefalla ganska eftertånkligt då man icke närmare känner omständigheterna dervid, att den törra inträffade endast några timmar efter det fartyget gått ur hamn. Begge äro också till sina närmaste följder för heltsätharrarne fullt karakteristiska. De tala också båda, i detta afseende för sig sjelfva, och göra hvarje annat commenterande öfverflödigt. Snart skall det väl visa sig, hvad slutliga jemförelser, man må kunna göra, emellan den så väl beräknade och högsinnade dom sam fallit för kapten Engledue och den som så långe sväfvar i ovisshet öfver kapten Ehnemarck. (2:o Öfversånd den 16 Jan.:) Till Redaktionen af Aftonbladet. La voix de la verite ne prends pas le ton du libelle. (Boiste.) I Tit. tidning af den 5 dennes finnes införd en lång artikel. innehållande atskilliga slags anmärkningar. dem en Sanningsvänt kännt sig kallad att sammanhopa mot Pr. Löjtn. Ehnemarck och dess panegyristt, säsom den värde anmärkaren säger i ändamal att expediera insändaren af en föregående artikel i Tit. blad, hvilken vågat framkomma med nagra anmärkningar och reflexioner, i anledning af krigssiskals-Emhetets slutpåstaende i Pr. Löjtn. Eunemarcks strandningsmål, och hvilka anmärkningar och reflexioner synes hafva fallit vär vän af sanningen långt mera tungt på sinnet, än hvad insändaren kunde föreställa sig eller afsigten dermed verkligen var. Man hoppas att Tit. behagar lemna ett rum i sin tidning, åfven för efterföljande erinringar vid den väldige sanningsidkarens öfversigtt. — Ehuru Ins., att sluta af de gjorda anmärkningarne, för sin del finner allt för tvetydigt hvad sorts person han i H:r Anmärkaren har för sig, och således möjligen kostar bort sitt krut. såsom man säger — på högst onyttigt vis, tror han likväl ej böra undandraga sig, att för en gäng åtminstone inlåta sig med houem i svaromål, dels för den ansvarighets skull hvari lhs. stadpat till Pr. Löjtn. Ehnemarek. genom framkallandet af denna syndaflod af orenheter, hvilkas fördämning ban haft den olyckan att stöta emot, dels för att visa H:r Anmärkaren. att det hafver sig dock icke så lätt till att expedierahederligt folk, på det sätt H:r Anmärkaren för sig funnit lämpligt. Att H:r Anm. icke kan vara sjöman, skall nedanföre på sina ställen blifva utmärkt. Så mycken modesti och försigtighet mäste också medgifvas den sanvingsvånnen, att han på intet vis öppet tillkännagifvit sin afsigt att framträda såsom sjöman ex professo. Men att han deremot år en oförtruten habitus på Stockholms ström, det har han allt igenom, i fullt mått velat ådagalägga. En antagonist, i en sak sådan som denna, som icke är sjöman och som finner sig vid att taga rodderskornas experience sig till biträde för argumenterandet af sina sanningsenliga pastaenden. borde Ins. annars undvika att på nägot sått ha med att göra, men, som sägt är, det fär då vara för denna gäng, — men blott denna. Det vill synas som skulle Ius. genom sina retiexioner och anmärkningar verkligen undazdragit den digra uppstaplingen af ord,som Krigsfiskals-Embetets slutpåstående innebär, dess mera våsendtliga stödjepunkter, då ett sådant ordras deraf kunde blifva en följd. H:r Anm. synes med qvantiteten velat ersätta hvad i qvaliteten troligen kunde befinnas bristande, och anser helt visst att han dermed öfverköljt, så väl Fr. Löjtn. Ennemarck som IRnS. Men Ins. erkänner icke detta slags benificering. och finner sig tillräckligt upprätt och ogenerad, för att kunna skildra råtta halten af H:r Anmärkarens sannsärdighet. H:r Anmärk. må veta, att Ins:s vänskap för Pr. Löjtn. Ehnemarck, icke mindre gör anspråk på dess verksambet, då han kan finna den påkallad, än en viss slags sanning hos II:r Anm. synes hafva gjort. Också har ej heller Ins. velat träda ur vågen vid ett tillfälle, då ett medvetslöst raseri går såsom en glupsk hyäna, färdig att vid minsta rörelse öfversalla det lugna och fridsamma oflret; då de allmännast lästa tidningarna, i spetsen för, såsom det nästan kunde synas, en hel nation, löpa till hongång mot en ensam individ, en Officer som haft