nye kan att förlora med ett fartyg, och dervid till och med icke ett mennikolif blifvit spilldt! Det är ju åtminstone tappert och ädelt! H:r Aum. är tan trifrel den rätte att uppskatta det sanna värdet af ett dylikt förfaranle. För Ins. visar det sig på ett sått, hvilket han icke tror sig ens böra våmna hår. Ins. år för öfrigt ganska öfvertygad om, att det allenast är farpygets kostnad, icke sjelfva händelsen af dess förolyckande, som sålunda uppjagat de bistra kammarsvennerne till kamp. Om det varit t. ex. nio i stället för nittio tusende R:dr, så hade förmodligen också icke nittionde delen så mycket derom blifvit ordadt, och i så fall vore det åtminstone karakteristiskt. — Men vi skola bjuda till att nu på en gång göra upp vår räkning med H:r Anm., och vi vilja se till huruvida det kan stå tillsammans, att vara både Pr. Löjtn. Ehnemarcks vän och den rena sanningens. Om denna dubbla vånskap foller sig något genant för H:r Anm., så må han likväl icke förtyeka detta förhållande, som verkligen icke är så orimligt eller så mycket ondt uti, som lIir Aum. tror. Att H:r Anm. åtminstone icke är Pr. Löjtn. Ehnemarcks vån, det har han nogsamt tillkännagifvit. Naturligtvis måtte han också dertill bafva sina grundliga orsaker ?? Eller, för att undersöka huru dermed rätteligen står till, bjuder Ins. sin ädle sanningsvån, att med handen på hjertat. göra sitt samvete en liten förfrågan i detta afseende. För att utmärka IUns:s sanning från H:r Anm:s, vill han benämna sin den ren a sanningen, och det är med detta blanka vapen och en redlig afsigt han, för en enda gång, ger sig till strids, med full tillförsigt till kraften af denna rustning, om än lärmagan att här göra den fullt gällande skulle saknas. Om Ins. tillater sie, att i sina erinringar föra något litet fritt språk, bör detta allenast tillräknas hans fruktan att icke på annat sätt blifva väl förstådd af sin värde antagonist. Det slår icke felt. att H:r Anm. äfven är af det slags folk, som icke gerna afstår från sista ordet; men i detta afseende kan han vara helt trankil. Han skall visserligen icke mera af Ins.: med vett och vilja, blifva upp tött. derpå kan han fullt förlita sig. Då Ins. uppsatte sina reflexioner och anmärkningar vid Krigsfiskals-Embetets slutpåstaende, föreställde han sig, att desamma icke innefattade något annat, än hvad som borde gillas eller medgifvas af hvarje rättänkande och opartisk sjöman. Ins. tror icke allenast. men kan försäkra H:r Anm., — om annars en försäkran här, hos honom kan vinna något afseende — att Ins., för så vidt han. bland en mängd så qvalificerade sjömän haft tillfälle erfara, också icke bedragit sig i denna sin föreställning. Artikeln åsyftade att utmärka de personers incompetens som hufvudsakligen hade att föra talan mot Pr. Löjtn. Ennemarck, äfvensom den domstols, som skall afgöra målet, för den del denna utgöres af personer främmande för yrket, samt, att för detta Zndamål relevera ett och annat af de mänga stora misstag och smäaktighoter som i Krigsfiskals-Embetets slutpåstående förekommer. I en sädan mening ungefär har också Aftonbladets Redaktion uppfattat den. Att H:r Anmärkaren då vill insinnera, att någon utsträcktare mening med Insta fumställning i detta afseende kan vara, utmärker redan alltför mycket det sena datum ar H:r Anm:s bekantskap med sanningen, för att Ins. derpå vill fästa något vidare afseende. Ins. tycker det verkligen kan vara alldeles tillräckligt, för att visa absurditeten at dessa lagskipningsformer, då en fattig sjöman kan få blott ett par, tre sådane, för yrket vild främmande personer på halsen på sig; och då dessa personer äro de af pligt och andans ingifvelse mest agerande, och dertill de som skola jemföra saker och förhållanden, samt tramleta hvari det olagliga eller felaktiga egentligen består: — månne H:r Aum. kan tillåta att man fortfarande anser sådana förhållanden rakt stridande mot sunådt förnuft? — Ir Anm. kallar Ins. Pr. Löjtn. Eh:s panegyrist. IIar då H:r Anm. gjort sig sallkomligen förvissad om hvad en pansgyrik vill såga? Om den värde sanningsvännen först gör sig derom underkunnig, och derefter genomläser Ings aumärkningar och reflexioner. skall han finna huru han fullkomligt misstogit sig. Eller anmodas Anm. att vid tillfälle utpeka något ställe i dess artikel. som kunnat gifva anledning till att anse Ins. säsom Pr. Löjtn. Ehnemareke panegyrist. Blott ett ställe kunde af Il:r Anm. möjligen så tydas, det neml. der Ins. kallar Pr. Löjtn. EBhnemarck en i yrket uppfödd, på verldshafven danad, utmärkt och galant sjöman och officer-och hvad den saken beträffar, kan Ins. trygat på förhand försäkra H:r Anm., att han arbetar fåfängt i sitt blinda nit för sanningen, om han tror sig med dessa injuriösa utfall kunna skada ett personligt värde, mot hvilket, enligt Ins:s erfarenhet och uppskattning, den stora mångdens säkerligen får stå tillbaka, — och, efter all gifven anledning, tjelfra Anm:s icke ens undantagen. Eller skulle Krigsfiskals-Embetets förvingande vitsord och H:r Anm:s usla framställningar gälla mer än en stor Officerskorps mångåriga aktning och förtroende? Så långt har det nog icke lyckats att vilseleda den läsande publikens omdöme, att den ej mera förmår att skilja, emellan det som rättvist och ädelt är. och det elaka och låga. Mö. latom oss gå vidare med vär isrige sanningsväns anmärkningar. Vi måste då först ett ögonblick stadna vid hans raisonnement om utkiks placerande, — likvål endast för att uttrycka vår förvåning öfver detta märkvärdiga affron teri, som ej vill ge vika hvarken för förnuft eller erfarenhet. H:r Anm. är dessutom en ryttare på ord, (ett rytteri, som af allt torde vara det svåraste att undvika). Om Ins. sagt att man i mörkret nattetid behäller utkiken på däck och reling, Åoller så lågt man kan, så var detta sagt i allmänhet för sj ömän som begripa. att någon lägre plats för utkikar. ån reling, kranbalkar eller däck, icke kan vara om bord. Men II:r Sanningens Vän stöder sig vid hvad helst för strå han kan fatta tag i, blott han får sitt ärende uträttadt. För öfrigt hänvisar Ins. till hvad han tillförene om utkikars placering yttrat. , Derefter förekommer hos H:r Anm. ytterligare frågan om distancernas måtande efter pistongslagens hastigliet. Här har den anmärkande Sannings-Vännens eftertanka stadnat ungefärl. på halfva vågen till verkligheten. Ins. dristar göra honom en fråga, i sin ordning, som också vid tillfälle torde blifva nöjaktigt besvarad. Tror H:r Anm. att då ångmachinen år i full verksamhet, ett ångfartygs segelarea kan föra fartyget fram fortare ån att hjulen hinna följa me eller gå omkring? Det vill med andra ord säga: att om fartygets framfart ökes genom seglen, månne icke då vattnets motstånd mot skoflarne i förhållande minskas, hjulen fortare gå omkring eller, som är detsamma. pistongslagens hastignet ökes. hvilket i beräkningen åter måste inverka på distansen? — Det torde förefalla H:r Anm. något närgånget att i en så hastig och liten vändning göra en sädan der vupptåckt-: och måhända tål den också vid för H:r Anm. att tänka på två gånger. — Finner han sedan att han här gjor en grof bvue, och derefter genomöcnar hvad han för öfrigt såsom korollarium till sin sats an