värf och offentliga personer; om valförrättarne kro kände för klippskhet, ränksmideri och egennytta; om valen falla på personer, som antingen äro så slösinnade, att ett barn kan draga dem vid näsan, eller så illparige, att ingen kan utforska deras hjertans tankar i något fall; om kandidaterne gerna vilja stiga i embeten, gerna prunka med utmärkelser , om de älska bordets nöjen till någon ytterlig grad, eller skatta penningen högre än allt annat; om — med ett ord — någon ting märkes vara a färde, utan att man just egentligen kan säga hvad eller hvarföre (jag förutsätter nemligen att man går någorlunda fint till väga; ty att ett allt för öppet spel skulle undsalla din uppmärksamhet , är icke troligt.) Gif mig sedermera för allt i verlden snart del af dina upptäckter och anmärkningar, så skall jag ej dröja att i utbyte underrätta dig tillbaka: om nägra indrägtiga embeten en längre tid stått vakanta; om nägra extra ordenskapitel förmodas vara i farvattnet; om några högtförnäma brorskålar vankats; om de hemliga fonderna fått vidkännas några ovanliga utgifter; om Ministrarne se folk, som eljest icke umgås i huset; om deras agents non avoues (dem likväl hela verlden känner) oftare än vanligt gifva fina middagar och synas öfver höfvan beställsamme ; om de neutrale börja att ifrigt reservera sig; om någon färgskiftning inträffar i tal och skrift; om de, som hållit sig tysta hela länga tiden, på en gång blifva hjertans talföre, eller talarne ex professo få, liksom Papageno i Trollflöjten, af någon osynlig hand ett lås för munnen ; om Representanter, just då något ömtåligt ämne är för handen, efterskickas af personer, hvilkas kallelse de ej kunna alsla; om sammankomster, som länge hållits i nära nog toma hus, vid nagot särskilt tillfälle blifva så öfverbefolkade, att rummet knapt vill räcka till; om söner och mågar och svågrar och brorsöner och systersöner börja göra lycka; om vissa kassor göra försträckningar emot hypotheker, som den enskilde diskontören ej skulle antaga; om någon vigtig sak, emot förmodan, får en gynnsam utgång; om ett vänligt leende sväfvar öfver vederböraudes läppar, då personer visa sig, som man kunde slå vad att de helst sågo försänkte på djupet i oceanen; om händer mötas till handtryckning, hvilka man befarat skulle lyftas till kindpustar; om personer, på hvilka allmänhetens blickar äro fästade, blifva, under kinkiga konjunkturer, ötverraskade af någon opasslighet, som hindrar dem att lemna sina rum, af någon enskild angelägenhet, som ej kan uppskjutas, som rör välfärden och som tvingar dem, att, ett, tu, tre! öfvergifva riksdags-orten: korteligen, om de allmänna ärendernas öde hvilar med hela deras tyngd på ett hårstrå — och detta likväl icke brister. Jag känner skärpan af din blick, och du vet, att äfven jag stundom kan se upp med korpgluggarne. Ingenting skall således undsalla oss; vi skole utbyta våra ömsesidiga upptäckter, och, om de skulle befinnas af vigt för det Allmänna, så besvär jag dig att besegra din öfverdrifna grannlagen: het och låta Allmänheten få del af dem! fiufvudsaken är, att ingen må blifva varse, att vi hafva ögonen fästade på vederbörande. De blifva då mera på sin vakt, och, ehuru de i alla fall ej kunna dölja sina förehafvanden, dels i anseende till dessas natur, dels ock änuu mera derföre att vederbörande äro ingalunda sa fina, som de inbilla sig och gerna vilja låta påskina, få vi likvål mera besvär och skulle kanske behöfva på vär lilla kontraplan använda mera skarpsinnighet. än våra motparter (oss emellan sagdt) äro värde.