1icthfssöct utgJ0t16 Daunvtis 1411191—D 8kk2. mn Var beskedlig i den eller den frågan; understöd oss vid det eller det tillfället ; och vi skola hjelpa er att genomdrifva lånefondens förökning med så sch så många hundra tusen riksdaler. Ni kan råkna på oss, om ni för er :gen person behöfver något lånf; o. 8. v. Det är förbi. Får man ej låna den Höglofl. Banken, så finnas penningar i Fahlun, Carlstad, Linköping, jönköping och Ystad. Med denna grynvålling köpes hädanefter ingen förstödsloratt. Stackars vederbörande! Man sitter nästa riksdag lika gerna i Allmänua Besvärsoch Ekonomi-utskottet som i Banko-utskottet. Constitutionsoch Stats-utskotten tror författaren blifva medelpunkten or nästkommande riksdags verksamhet. Slitningen varder, enligt hans tanka. icke allenast uti, utan sannolikt äfven emellan begge dessa utskott. I samma mån som det ena blir släpphändt, kommer det andra att förfara med stränghet. Om Constitutions-utskattet gör sin skyldighet så, att en föränlring af personalen icke kan undvikas, så håller Siats-utskottet desto fastare på bröstfickan. Det beror nu på smak, hvarest vederbörande vilja gå sitt lederlag till mötes: om de helst vilja hafva penningar eller decharge? Spånna de bagen för högt; smickra de sig med ett dåraktigt hopp att vinna begse; så kunde lätt hända att de finge intetdera. Som sagdt är: det kommer an på, huruvida man å ett visst håll sätter mera värde på personerna eller på penningar. Sådar är sakernas tvingande makt: sådant horoskopet. Ju mindre ordsvall för öfrigt, desto bättre. Vederbörande tro sig behöfva en pratsam opposition ; det är den koncentrerade och oafvisligen handlande som de frukta. De svulstige afhandlingarne till höger och venster under 1827 ars Stats-revision voro på långt när icke så afgörande som den lugna men oberekliga uppställningen i revisionsberättelsen 10 år sednare. Derefter redogör författaren, hvarföre vederbörande anse sig behöfva en opposition. Detta, menar han, ligger i sakens natur, och de göra sjelfve inven hemlighet deraf. De hafva ingen att skylla på, om de äro öfverlemnade At sig sjellve. De kunde då t. ex. ej motivera sin osvenska köld för hjelteminnet vid Littzen med invändningen, att oppositionen uttryckligen vägrat att kosta något på en minnesvård der, väl vetande. att massan, som hör ljudet, utan att möda sin eftertanka, kanske ieke skiljer mellan omkostnader på ett monument åå främmande grund, i ovisshet om ägarens tillätelse att der göra någon auläggning, gller den i alla fall ojemförligt mindre kostnaden att göra något, då fremhngafne göra allt. Det är emedlertid icke den afsitt mål medvetande, ditåt rastlöst sträfvande, fåordiga och verksamma oppositionen som vederbörande: anse sig behöfva. Tvertom: det är för henne de bäfva. det är för henne de skola duka under. Så längt sträcker sig åtminstone deras förntseende. Nej det är den understuckna oppositionen, eller den som handlar utan plan och talar utan återvändo, utan eftersinnande; det år på denna skrala råddnings-planka man bygger sina bräckliga förhoppningar. Ty den som talar jemt, som slår omkring sig med toma fraser och allmänna satser, är alltid lått att bemöta på samma sätt, och man afleder uppmärksamheten från grunden af ämnet och från vigtigare saker. Ar det då så lyckligt tillsatt motståndaren låter påskina någon ytterlighet i sina begrepp, sa hafva vederbörande spelet vunnet. Den sansade pluraliteten blir då uppskrämd och tycker det vara bättre att fortfarande uthärda olägenheter, hvilkas omfång år kändt, än att kasta sig i äfventyren af politiska villbjernors upptåg och hugskott. Efter att hafva framställt alla dessa omständigheter, uppmanar författaren brefemottagaren, att icke allenast sjelf hafva dem i troget minne, utan äfven bedja alla dem af sina vänner, som härnäst resa upp till riksdagen, att noga öfrerräga och behjerta desamme. Nu följa i ordningen nägra ganska soda vinkar rörande riksdagstaktiken, hvarefter författaren som hastigast yttrar några ord om de på intet sätt beröm rärda företeelser, hvilka, sedan sistförflutne riksdag, visat sig i åtskillige grenar af administrationen. Orsaken, hvarföre författaren endast i förbigående yttrar sig rörande dessa gravamina, är den: att kapitlet derom blefve allt för vidlyftigt att i ett enda bref kunna afhandias. Pessutom — menar han — hafva vi ännu tvenne år innan katalogen (för att tala med Leporello) behöfver förevisas. Den blir säkert under tiden tillökt om just icke Förbåttrad såsom det heter i bokhandels-stil. Vederbörande tyckas, hvad stoff till anmärknimgs-anledningar angår, hafta till rättesnöre tagit den gamla latinska regeln: NullA dies sine linea; nulla hora sine littera. Emedlertid ber författaren sim korrespondent ögna på revisionsberättelser, Tidningar, ströskrifter Åc.och om han, för mera redighet och bättre minne skull, vill klassificera, så räder han honom till att antingen följa den vanliga gången efter departementerne och indela grayamina i dem, som angå krigsförvaltningen, ecklesiastikförvaltningen, kammarförvaltningen, Justitie-ärenderna, tryckfrihetsmålen och de diplomatiska förhandlingarne. eller ock ännu enklare bokföra vederbörande för positiva och nevativa oregelbundenheter. En sådan sysselsättning såger sig författaren vilja benämna en praktisk kurs genom 106:te och 107:nde 8:n Regeringsformen. Att vederbörande icke kunna vara i okunnighet om, att en dylik kurs förestår, tager författaren för gifvet: likväl förmenar han dem hafva i beredskap en talisman, som är ämnad att förstumma alla klandrande tungor. Denna talisman lärer, enligt hans förmodan, bestå i en viss tablå, den der skall komma att utvisa, det Riksgåldskontorets ställning vid 1839 års slut är så blomstrande, att ej allenast allt hvad skuld heter är betald, utan till och med aft ett öfverskott af en million finnes att använda till hvad man behagar. Först och främst skulle nu en dylik Riksgäldskontorets förvaltning (hvilken, som bekant är, uteslutande utöfvas af Riksens Ständers delegerade) bevisa en förbålt vis och lyckosam styrelse, — och sedermera kunde Regeringen uppmana Ständerne att anslå denna million till nedsättning, af den allmänna bevillningen. Emot ett så vackert användande kunde naturligtvis ingen hafva något att anmärka, och författaren anser att det vore så mycket rigtigare och klokare af Regeringen att i thy fall taga initiativet, som de reserverade medlen voro Statens och skulle ej osaunolikt, äfven utan särskild uppmaning, kunna af Riksens Ständer blifvå på samma sätt avordnade. Emedlertid skulle ett sådant från Styrelsens sida gjordt förslag bevisa ett af två: antingen Att nuvarande personal anser omöjligt att utverka nägra anslag af Statsmedel, usilket vore, åom ordspråket lyder, att kasta yxen i sjön och gå landvägen. — eiler ock att. belägenheten är så lysande, det något ytterligare bidrag tll dess förbättring ej erfordras. Författaren öfverlåter åt sin korrespondent sjelf att afaöra, huruvida det sednaste alternativet år det troligaste. För sin egen del gissar han, att, nu som förr, något välment statslåneförslag ligger i bottnen Fa F 3 13.3:hat AaAh avt Alle AAA Sh Alla doa Jrna Amne in