söm ÅTtO i omiopp angående de oblifvande kandidaterne Ull vice TaLIHAnaKapegee i Presteståndet. Med den Prelat, hvars Åkända tankesätt bittills gjort honom sjelfskrifven till innehafvande af denna funktion, menar författaren, att det nu mera har sina svårigheter. Regeringen och han stå icke mera på samma fot med hvarandra som förr, och om också det yttre skenet hädanefter ömsesidigt iakttages (eller, kanske sannolikare, till och med öfverdrifves) vet man, på ett håll, nödvändigt med sig att man förlorat kreditera genom bristande ordhållighet, och, på ett annat, att man lupit med limstangenDenna ställnng och dessa medvetanden kunna ej annat än vara ömsesidigt i hög grad besvärande, och det så mycket mera som man icke desto mindre fortfarande behöfver hvarandra: på ena hållet för att frälsas ur en för handen varande förlägenhet, och på det andra för att åtminstone icke afskära förhouppningals ander en oviss framtid. Författaren tror icke, att Biskop Mingåärds upptagande i Svenska Akademien smickrar honom tillräckligt nog, för att kunna komma honom att glömma, det han gått miste om prokancellariatet för Akademien i Upsala. Och sditet sen, på hvilket han gick miste derom! Det gifves, menar författaren, vissa förhållanden, som aldrig ftörlatas. För sin del skulle författaren ursäkta den ifrägavaraude prelaten om hans känsla och obehag vore ej allenast djup, utan äfven outplånlig. Ja Äfven med Biskoparne Hedren, Thyselius och Franzän förmodar författaren, att det, i anseende till det spända förkallande, hvari de stå till Stats-sekreteraren Hartmansdorff, torde hafva sina svårigheter. Älderdom och krämpor lära ej, efter författarens tanke, medgifva Biskoparne Vijkman, Eberstein och Faxe att bevista nästa riksmöte. De höra således icke till denna räkning. Man skulle nästan kunna såga att Biskoparne Kullberg och Tegner äro lika litet passande till vikarierande Talemän. Hvad Biskop Butsch passar till eller icke, kan man ännu icke med någon säkerhet såga: det star endast skrifvit i ödets bok, och denna, sem vi vete, upplates endast af framtiden. Det sannolikaste, om just icke det bästa, har författaren gömt till sist. Den nye Ordensbiskopen (yttrar sig författaren) är särdeles väl i vautarne, och de fleste tro att han blir den sannskyidige vice Talemannen. Visserligen har han af gammalt ett l:orn i sidan till Hartmans dorjf, sedan den tid de begge fikade efter portföljen. Men en man at inflytande kan alltid bygga på Biskop Agordls försonlighet. och det påstås, att han uu mera skall inse. att prelaturen är beqvämligare. än ministeren. Biskop Agardt kan dock alldrig göra vederbörande sådane handtag som Biskop Jingärd. Denne är väl mindre förbindlig i sina maner, mera absolut i sina asigter: men just derföre vet man också hvar man har honom. Man vet (på högre ort nemligen) att han är bestämd, konseqvent och att man kan lita pa bans ord. Med en sådan person år det möjligt, ätven för motpartiet. att arhandla. Det går kanske ej så lätt att börja andlerhandlingen; men slutet blir så mycket säkrare, och hvad som varder skrilvet, det varder skrifvet. Sjelf ma man nu göra jemsörelsen — och tillämpningen. En så bister riksdagsiysionomi framte redan Herrar Mensales. Vår nye Pastor-primarius medsör deruti ingen modifikation af nagot slag. Han är redan till aren, har nog att syssla med sin storkyrka, och kommer, så vidt man kan förutse, att i Ständet halla sig till de neutrale. Doktor Uagberg bir saledes der endast verkande medelst sin egen röst vid voteringarne. När sådane elementer redan föresinnas hos de -jelsskrifne ledamöterne af preste-ståndet, huru kommer det väl då att se ut bland den valda massan af detta stånd. I denna kan man visserligen åckså räkna många flera sjelfskrifne, fastän icke sjelfkallade medlemmar. Men ej heller denna räkning vill blifva till vederbörandes fördel. Ty då mun medgifver, att Domprosten Flevrlins urskillning, sintihghet, drift och talang utgtfra en väsendtlig vigt i ena vågskalen. torde man ej heller kunna neka. att Herrar Odman, Bahlgren, Hallström, Stenhammar och Ästrand gifva balansen en helt aunan lutning. PÅ köpet har någonting med afseende a detta örhållande tilldragit sig, som i hög grad förtjenar uppmärksamhet. Sällan har nagon första gången uppträdande riksdagsman ådagalagt på en gång rtartare vilja och större törmava alt handla i oppositionens anda. än Prosten Odman vid sista riksmötet. Han var motståndets. det öppna redliga, kraftfulla motständets pelare. Och just honom har hufvudstadens förtroende, trenne ar etter det riksmöte, der han stätt fråmst i Oppositionens leder, inrymt en plats på förslaget till Pastor-primarius. med uteslutande af en annan utmärkt kandidat, utmärkt andelig talare och utmärkt med vederbörandes enfrägua förord. I saning: en större trinmf var sällan en oppositionsman beskärd : ett begripligare gitaktlhar sällav en menighet uttalat till sin styrelse, och aldrig har en starkare förbindelse : rum för oppositionsmannen att fortsara i samma rigtuiug. än denna hylining, denna uppmuntran, denna uppmaning. — i Om Borgareståndets blifvande personal låter ingenting ännu bestämma eller bedöma sig. säsom helt och hållet beroende af valen tör tillfället. Det finnes visserligen sannolikheter äfven i detta afseende, och dit räknar jag: bland Styrelsens kandidater Commercerådet Santesson, sam i en lang följd af riksdagar haft sina hemmavarande standsvröders törtreende, ech bland oppasitionens kandidater Brukspatronen fetr6. Dessa begge Herrar voro, vid sednaste riksmötet, trenne paralela linier. Behandlingssättet af frågan om Trollhättans nybyggnad skulle möjligen kunna verka derhän, arft desa limer räkades i vinkel. Tempora mutantur. Förr var Judiska handelshuset YlichabPlsson Benedicks Svonska regeringens fac totum i spekulationer och transaktioner. Skeppshandel. liqvid af f. d. Kongl. familjens underhalhmedel Äc. i detta allt och mera sådent hade detta bolag sitt finger och sin rått anståndiga procent. Hvilkendera af kontrahenterne är det, som numera dragit sig tillbaka? Derom kan jag för nårvarande ej upplysa dig: men att det kristna handelshuset Schön Comp. ötvertagit rörel-en, ligger i öppen dager. Hela vida verlden undrar, men jag undrar allramest. om sportlerna nn också hlifva kristliga. I annat fall skulle man (med all vördnad för de cika Troslärorna) kunna säga que le Piable ny a rien perdu.st Du hehöfver emellert d alldeles icke darra för religionen: med henne har det, prisad vare klimlen! platt ingen fara. Derar att äldsta sonen i det Judiska handelshuset öfvergick till 1 a ran följer alldalas kristna Husets äldste son skulle