Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1838, sida 1

B3 33333 3 c-—— tjenst hos andra, blir ett fel hos den man vill ät. Endast skuggsidorna af hans målningar skola framhållas; ljuspartierne deremot låtsar man sig antingen glömma, eller ock öfverkorsar man dem i förbigående med den i hatets svärta doppade penseln. Och ej nog dermed: sedan man nu på detta sätt häcklat, mästrat och vanställt ett arbete, så tvår man sina händer och söker öfvertyga Allmänheten, att hvad man gjort endast och allenast skett af nit för dees bästa, och ingalunda af några andra, oädla, motiver. Att man, tilltölje deraf, gör anspråk på dess erkänsla, faller af sig sjelft. Några bevis för giltigheten af hvad man sagt framlägger man sällan eller aldrig, och, beqvätnar man sig någon gång dertill, så inskränkas de, såsom vi förut antydt, till anförande af några de svagaste ställena i en författares skrifter. Och detta förfarande, denna litteråra oärlighet erhåller namn och värdighet af recension! Stundom behöfves icke mer än att tillhöra ett annat, vare sig politiskt eller litterärt, parti, oeh man kan tryggt halla tio mot ett, att den recension, med hvilken ens skrifter bevärdigas, blir ofördelaktig — likasom man, under omvända förhållanden, kan vara fullkomligt öfvertygad om motsatsen. Hvem erinrar sig icke t. ex. med hvilken hätskhet Dagligt Allehanda utlåtit sig om flere, af Herr Hjerla förlagde, arbeten? Hvem ihågkommer icke, huru, bland andra, en Hedborn, en Länström och en Ruda prisades och upphöjdes i Svenska Litteraturföreningens Tidning, under det att en recensent i samma tidning icke aktade för rof att likna det af P. Wieselgren ntgifna förtjenstfulla arbetet: Sveriges sköna Litteratur vid en omkullramlad bokhylla, och en annan sökte att frånkänna B. Jacuhsson Bergqvist all omdömesoch urskillningsförmäga? Svenska Minervas kitsliga anmärkningar vid Erkebiskop Mallins Westmanno-Dala-sång torde åännu vara i friskt minne, och de i olika tidningar förekommande olika recensioner af Herrar Atterboms, v. Brauns, Beskows och Olof Fryxells litterära produkter äro ytterligare bevis på det partisinne, hvarmed vår kritik, åtminstone den. som uppenbarar sig i våra Tidningar, åär behäftad. Att den. under sädane förhållanden, icke på ringaste sätt kan motsvara sin bestämmelse, icke ens det namn, hvilket den tillvällat sig, ligger i sakens natur. Den äkta kritikens syftemål är att gagna: vår deremot tyckes endast gå ut på att skada, antingen positivt, genom att i otid nedsatta, eller negativt, genom att i otid upphöja en författares litterära förtjenster. Det ena är nåstan lika skadligt som det andra, och bör af hvarje kritikus med största sorgfällighet undvikas. I annat fall äfventyrar han, och det med råtta, att icke mera blifva trodd. Efter principer, icke efter eget godtycke, mäste en kritikus döma. Minst af allt bör han låta något personligt misshag eller personlig vålvilja inverka på sin dom; ty derigenom förlorar densamme helt och hållet sitt kritiska värde. Sådane maximer tyckes dock den kritikus, som, i Dagligt Allehanda, recenserat den Historiska Taflan af Gustaf den IV:de Adolyhs första lefnads-år. icke hafva hyllat. Hos honom är allt godtycke. Hufvudfelen i det arbete, som han underkastat sin kritik, synas enligt hans åsigter hafva varit: 1: m o, att ämnet angått Gustaf IV:de Adolph; 9:do att författaren till skildringar ur det inre af dagens historia utgifvit detsamma, och 3:tio att det blifvit tryckt på L. J. Hjertas förlag. Dessa fel, vi medgifva det, kunna för recensenten sjelf vara af stor betydenhet ; men med kritiken hafva de icke det ringaste att sköta. Den bör. såsom vi redan förut hafva anmärkt, endast sysselsätta sig med sakens icke med personen. En utförlig antikritik skulle bäst adagalägga om-PagligtÅAllehanda-recensenten varit af samma mening. Försattandat af en sådan tillkommer emedlertid icke oss. Vi sakne för öfrigt all håg och lust dertill, syn