nerligast som det år att befara, det man derigenom inläte sig i strid med ex skriftställare, för hvilken Thorilds bekanta uppmaning till Leopold: att slåss och hedra hvårandra vore af föga eller intet värde. Med en kritikus, hvars småsinne går så långt, att han påstår, det epithetet Högstsaligt icke lika så väl kan tilläggas en exkonung som en under utöfningen af sitt kall afliden monark, är det bäst att icke hafva något att göra, Vi nämnde, att det ifrågavarande arbetet, i sin helhet betraktadt, är af ett icke ringa psycholvgiskt intresse. Detta tro vi äfven måste medgifvas af hvar och en, som läser detsamma och jemför Gustaf den IV:de Adolphs nycker och handlingar såsom barn med hans nycker och handlingar såsom man. Gustaf Adolph hade, såsom utgifvaren ganska rigtigt anmärker, ett af dessa skaplynnen, hvilka, från början till slutet af deras bana, förblifva sig lika. Formerne, under hvilka deras handlingar uppträda, kunna väl vexla, men det, hvarifrån desse hafva sitt upphof, förblifver alltid detsamina. Sådant var, bland andra, förhållandet med Carl den XII:te; sådant älven med Napoleon. Hvilket studium för psychologen skulle icke en, ända från barnaåren till de sista dagarne af dessa märkvärdiga mäns lif gående, trogen skildring af deras och deras närmaste omgifnings personlighet hafva blitvit! Och hvad är väl den Iistoriska Taflans annat än början till en sådan af Gustaf den IV:de Adolphs? Visserligen måste det medgifvas, att den icke på längt när är, hvad den borde vara; men något är dock alltid båttre än intet: säger det gamla ordspråket, hvilket äfven här kan tillämpas. Den förtjensten har den åtminstone att vara tillförlitlig. Detta bevisas säkrast af det omständliga sätt, hvarpaå allt, ända till det minsta och obetydligaste, blifvit anteknadt. Betraktar man derföre den Historiska Taslan af Gustaf IV:de Adolphs första lefnads-år såsom ett bidrag till hans karakteristik, så skall den alltid blitva af värde. Ur någon annan synpunkt hafva åtminstone aldrig vi betraktat densanma, och derutinnan tro vi oss äfven hafva handlat ganska rätt, synnerligast af det skäl, att ti icke, såsom det med andra, efter dess genomläsande, lärer hafva varit fallet, funbit oss tröttade och bedragne.