Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1838, sida 2

vi isynnerhet vilja utmärka. Fru Heueser. Camilla, sjöng för aftonen så väl och moderadt, att vår senaste anmärkning denna gång för ingen del kan äga rum, såsom med välbehag af alla erkändes. Alfons, II:r Forner, sjöng, oaktadt sitt brådskande studium af partiet, sin duett med Camilla, i andra akten, utmärkt väl, och H:r Steinbeck, Caputzi, samt M:lle Greenberg. Ritta, som lika skyndsamt instuderat sina partier, sjöngo ätvenledes på ett tillfredsställande sätt den duett de hafva tillsammans uti andra akten. Dandolo, H:r Damm, var icke så illa; sängen ingenting serdeles, men actionen rått bra. Det är egentligen beklagligt, att samma opera här knappt kan gifvas två gånger efter hvarandra, för att kunna påråkna ahörare, hvilket sätter sällskapet i nödvändighet, att, ofta hals öfver hufvud, instudera någonting nytt, som med rätta påkallar vårt öfverseende, när vi besinna, huru vid större Theatrar samma stycke upprepas ända till tjugu gånger å rad efter lika många repetitioner, och således äfven i en fulländning, som man begär af ett mindre sällskap, utan att lemna någon tid dertill. Marmorbruden hade verkligen bordt vara af marmor, för att kunna (och icke en gäng då oskadd) tåla den förfärliga stöt hennes stackars menskliga representant erhöll vid sitt uppresande ur grafven, och hvars betänkliga följder ännu ej upphört. Då denna händelse helt och hållet berodde på machinistens oförsvarliga slarf eller sparsamhet att verkställa sin coup de Theatre med ett gammalt hopknutet tåg, är det så mycket mera straffbart, som afgifterna till honom och Theatern ingalunda tillåta Directionen någon sparsamhet. Tisdagen derpå, H:r Bosts recett: SåNCGERSKAN FRåN PROVINSEN, Vanderille i 1 akt, samt DEN RESANDE STUDENTEN, Comedie med sång i 2 akter, af Cornett och Metljsessel. Vi beklage att den förtjente recettgifvaren icke såg sina förhoppningar uppfyllda, hvartill troligen vinterns stränghet var orsaken. Den första Vaudevillen var ett fält för M:lle Widemanns förenade talanger, som hon förträffligt förstod att begagna, då hon, såsom sångerskan Adele utvecklade icke blott det sköna och behagliga i sin sång, hvarmed vi redan längesedan gjort en så lycklig bekantskap, utan äfven under sina förklädnader det naivt lekande i actionen, den såkerhet ide serskilta språk och dialecter, hvarpå hon uttryckte sig, som man icke alltid skall finna i förening, för att uppfylla denna plats. Det lifligaste, mest odelade bifall tackade henne för den angenäma njutningen. M:lle Greenberg gafäfven Albertines ej alldeles obetydliga rol berömvärdt, och H:r Spaln, såsom Jean. sago vi gällan vid så briljant humeur. Direktören, H:r Emil, syntes nägot mera ovan vid sin ståndpunkt. Den resande Studenten var icke ett passande val för bärvarande loealitet, då det är serdeles derpå, som det i sig sjelft ringa interesset beror. H:r Bost gaf visserligen hufvudrolen. Milhelm Mauser, med mycken liflighet och sakkännedom. och sjöng isynnerhet bra de i Tyskland så bekanta Studentvisorna, men äfven detta kunde ej upphjelpa saken, bvari för öfrigt H:r Hanstein, med sin här passande komik, gjorde det bästa. Andra akten gick ännu trögare än den första, och det hela lemnade ej annat intryck , än att man frusit något för länge, då ingen konstvärme kom oss att glömma den yttre köldens inflytelse. Sistlidne Söndag: NORMA för andra gången, högst litet besökt. som åter bekräftade vår, i början af denna uppsats gjorda anmärkning. Hufvudpartierna sjöngos, som första gången, ganska bra, men mot förmodan spordes i allmänhet långt mindre precision både hos personal och orchester , hvartill vi icke kunna förklara oss anledningen.