Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1838, sida 1

ABA———— — — samlade skarorna — att bispringa våra bröder, Pohlackarne, som strida för oss och dem man slagtar på W eichselns stränder! Vi måste sönderbryta de bojor, som nedtrycka oss: vi måste strida: Gud vill det!!! — Redan påföljande dagen befann hon sig i spetsen för 260 jägare, några bundrade hibärare och sextio ryttare. Efter att hafva satt sig i besittning af poststationen vid Datgiele. ställde bon sin marsch på fästningen Dunaburg, den hon hoppades att öfverraska: Den 2:dre April aflade hon sitt första prof i krigskonsten: sprängde, efter en envis drabbning, ett Ryskt regemen:e och fortsatte sin inarsch till Jeziorossi, der hon förskingrade en större Rysk styrka och förtöljde de flyende på vägen till Du baburg. Dagen derpå kom det mellan Rys-arne och insurgenterne till en drabbning, i hvilken de setipare, af brist på ammunition, bietvo slagne och förskingrade. Kort deretter förenade sig Emilie med den korps frivillige jägare. som stod under gretve Carl Zuluskys, elletens för insurgenterne i Upitas befäl. Den 4:de Maj bevistade hon drabbningen vid Przystowiany. hrilken äfven insurgenterre, i brist på kulor och krut, förlorade. Emilie blef under tum ultet skiljd fran korpsen, hvilken hon först, efter oräkneliga öfrerständna faror och besvärliaheter, tråffade vid strånderne af Dubissa, dit hon ankom i spetsen för ett detachement af 40 man, hvilka hon. under sin lika mödosanana som farliga marsch, lyckats att ibopsamla. Kort efter (hlapaskys ankomst till Litthanen utnämndes Emilie till befälhafvande kapten lör första kompariet af det första Litthauiska regementet. i hvilken egenskap bon bevistade bataljen vid Kövöuc. der hennes kompani. på några (å man när. blef nedskjutet. Blott liksom genom ett underverk undslapp Emilie sjelt dåden eller fångenskapen. Bataljen förlorades och återstoden at regementet samlade sig vid Rossinie, der det å nyo kompletterades med insurgenter siän Sam ogitien. Efter de för insurgenterne så olyckliga wäfinirgarne vid Schawle och Schawlany: delade sig Pohiska arn cen i trerne korpser, hvilka hvar för sig borde scka att verkställa öfvergangen öfber Niemen, för att åter i Fohlen förena sig. Emelie atföljde den afdeming af armeen. som stod under Chlapewskys besål: men i stället för att. efter aftal, genom omvågar föra sina soldater till stränderne af Niemen, förde Chlapcusky dem till Prenssiska erönsen, der han lät den veta, att det var omöjligt att framtränga till Pohlen. och att han ansåge den enda utväg till räddning för armecn vara den: att. på råd och onåd. underkasta sig Preussens beskydd. I början ville Emilie, i likhet. med många oandraicke tro. att detta projekt var deneralens fulla allvar: men då hon innan kort hunnit förvissa sig derom. uppträdde hon och vågade att midt i ynsigtet förebrå honom hans nedriga förhållande. Samma afton lemnade hen, åtföljd af sin kusin, evefve Cesar Plater, och sin väninna. den unga hjeltinnan Maria Rasemowicez, den under Chleporskus befäl stfenee armeen och sökte. att, igenom skogar och ödemarker, uppnå Pohlen. Under vägen dukade hon under för de oerhörda fatiger. hon mäst uthärda: insjuknade i en gammal skogvaktares förfallna koja, från hvilken hon dock i tysthet bragtes till en annan patriotiskt sinnad medborgares hus, der hon, under namn af fröken Kororinskaemåningom genom konstens verksamma biträde tillfrisknade. Redan gjorde man sig hopp om hennes fullkomliga återställande . då, oaktadt alla försigtighetsmåttryktet om Warschaus fall och Rybinsk is öfvergång till Preussen med Pohlska armeen, rådde hennes Öla. Detta gaf herne ett dödligt slag. Hennes själ — PFttrar sig Straszewicez — som gjort. sig identisk med Pohlens öde. kunde ej längre qvarblifra i hennes af mödor och lidanden försvagade kropp. Läkarnes konst förmådde endast att för några dagar förlänga ett lif, som var henne förbatligt, sedan hon erfarit att hennes kära Pohlen, detta så älskade fådernesland, återfallit i slafveriet. Hennes hjerta brast. hennes stora själ satte ej mera värde på ett lif, som derefter ej kunde blifra annat ån olyckligt och plågsamt. För intet i verlden skulle hon hafva velat öfverlefva det arma land, om hvars frihet och lycka hon så länge drömt . och som nutrampadt under 200.000 Moskoviters fötter, liksom bon var färdigt att draga sin sista suck. Märkande den afgörande stunden nalkas. becärde bon, efter att hafva anbefallt sig åt Gud och emottagit religionens sista tröst, sina vapen. Leende fattade bon den med sina matta härder. En het tår föll från hennes ögonlock: hon tycktes känna ett ögonhlicks saknad. Ack! hon sörjde öfver, att ej med dessa vapen hafva kunnat befria sitt fädernesland; att ej längre kunna tjena det. Hon bad att man ville låta dem följa. henne i grafven, och dog, tryckande dem till sitt hjerta. Hennes sista suck var en bön till Gud för dem af sina mednatrioter, som, mindre lycklige än hon. förblefvo utsatta för tyrannens hela hämnd, och för sitt olyckliga fåderneslandsom himlen alldeles tycktes hafra glömt. Det var den 23:dje December 1831 som Emilie Plater, i blomman af sin ålder, slutade. sin korta och Åärofulla bana. Hennes likbegängelse var sorglig och Slutåde SA var åfversvåmmadt af despotens froppåroch hurn skulle