Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1838, sida 2

MOSA KUn. AnCT) UCUCLl Öcth auunk 0J:K UAÄde Men ÖcCugar MULET, danssalongernes glada toner och det brokiga hvimlet af Terpsickores j dyrkare och dyrkarinnor hade för henue ingenting lockande. Hon begrep titl och med icke buru andra kunde finna något nöje i dylika förlustelser. Tekning behagade henne mera; men hon tog sina modeller ur naturen, icke efter kalla, liflösa målningar, sjelfve kopierade etter andra kopior. Det var i ensligheten, under den fria himmelen, i skogarnes djup, som hon sökte sina ingifvelser. Al flärd var henne främmande. Af naturen skall Emilie hafva vas vit rädd; men hon försted att besegra denna sitt köns vanliga svaghet. Att trotsa årstidernes stränghet, väderlekens äverkan, tämja de ystraste hästar, skjuta till måls, tärdas på Dzwinas bräckliga is, sådana (säger hennes biograf) voro hennes favoritnöjen, hennes vanliga förströelser etter de trägna historiska studier, åt hvilka hon med afgjord förkärlek egnade sig. Hon tann nöje i, att, under sina egna ögon, se de törflutna seklernas taflor upprullas; fördjupad i åskådningen af detta menniskoslägtets stora drama, förglömde hon mat och sömn; töljde, med bjertat klappande af intresse, det i alla dess invecklade partier; studerade menniskorna och folken; kände sina känslor upplåga för allt stort och ädelt, och blef, hvad hon, under sådana förhållandev, nåste blifva: en hjeltinnai detta ords mest vidsträckta och sköna bemärkelse. Men vi vilja lata Straszewicz sjelf tala: ?Mot slutet ai 1830 (säger han) visade sig en stor rörelse i menskligheten. De i träldom liggande tolken uppreste sig och ville återvinna antingen rättigheter, som man beröfvat dem, eller friheten, hvars värde de började begripa. Ett sjelfständighetsrop lät höra sig från stränderne af Eurotas ända till Orinoko, Olympus och Cordillererna — ett sublimt och elektricerande rop, ett rop som uppväckte de i slafveri försänkte nationerne ur deras dvala. I flere länder dämpades detta sjelfständighetsrop, och folken återföllo i de bojor, som de velat sönderbryta; andra deremot, lyckligare, standaktigare och starkare, kanske emedan de lidit mera, gingo, eiter att hafva beslutat sig till ännu större uppoffringar, segrande ur striden och medtörde friheten säsom belöning för sin langvariga kamp.. I spetsen för dessa star Hellenernes gamla nation, som afskakade Turkarnes tryckande ok och återvann sin nationalitet. Emilie Plater, som ej utan hänvryckning hörde ett trihetsrop genljuda, omfattade med värma Grekernes sak. Hon delade Europas allmänna enthusiasm tör denna heroiska nation: följde med ängslan insunrektionens gång och afundades (så som en sådan själ kan afundas) bjeltinnans at Nissobon ghi öde. Männerne — sade hon — göra endast sin skyldighet och trotsa döden. hobelina gör mera. än hon beböfver, och trotsar till på köpet opinionen. Det var isynnerhet Jeanne d Arc som var idolen för hennes enthnsiasm — Jeanne d4re den inspirerade jungfrun, den underbara, i historien exempellösa qvinnan, räddarinnan af Frankrike, detta land, sem dess svage och tröge konung låt törbärjas af fienderne. Hon studerade dess lefnad med en iögonfallande törkärlek: efterspanade alla verk, som hanula om denna epok, läste och en låste desan ma, och tyckte sig sinna en stor likhet mellan det af Engelsmännen da törtryckta Frankrike orh det under Moskewiternes jernok suckande Fohlen. Väggarne i hennes ram voro öfveralit beklädde med graryrer, som föreställde denna hjeltinna vid olika tilllällen af hennes lif. Hon var hennes helgon, idealet för hennes dyrkan om dagen, föremålet för hennes nattliga drömmar. Afundande henne hennes ära, brann En ilie af längtan att en dag få göra för Pokler, hvad Jeanne d Are fordom gjorde för Frankrike — brann af åstundan att få täfla med henne. Detta var hennes äregirighet. Oita talade hon derom , och man log då åt hennes så kallade öfrerspända ideer, log emedan man ännu icke kunde fatta och aldrig skulle hafva fattat dem, om ej 1830 ärs händelser. hvilka i alla Pohlska hjjertan väckte patriotismens slumrande eld. hade inträffat. Emilie åtnöjde sig ej att uttrycka sim åstunden med blotta ord 3 hon beredde sig att en dag kunna sätta den i verkställighet. Hames favoritnöjen och förströelser känna vi. Grefvinnan, fruktande för sin dotters helsa, ville i början hindra henne fran dylika ösmingar: men Emilie öfvervann sin moders räddhåga, besegrade genom smekningar heunes motstånd och erhöll slutligen den tillåtelse, hvarom hon så ifrigt bönfallit. Från denna stund skulle man hafva sett henne, den unga amazonen, huru hon kastade sig på sin snabba häst, satte öfver gärdesgårdar och diken, genomilade slätterna, ja till och med trängde sig fram genom skogarne. Hon tycktes vara outtröttlig: intet kunde hejda henne. I salongerne deremot visade hon sig dyster, grubblande och nedslagen. Etikettens tvång förstämde henne, och den kalla sällskapstonen isade hennes eldiga själ. Men när hon kunde få genomströfva fälten på en häst, som hon med dristig hand styrde; öfsa sitt öga med målskjutning: trotsa nordanvindens bitande köld, snön, reguet, eller solens brännande strålar: när hon håndelsevis under dessa öfningar råkade ut för någon fara: det var då hon utvecklade hela modet och styrkan af sin karakter. Det var på detta sätt hon heredde sig till stridernes stora dag, till den dag, då det skulle gälla att besvara det från Warschau skallande frihetsropet och gripa till vapen, till den efterlängtade dag. rom hennes hjerta redan länge tycktes hafva anat; men hvars spara ankomst ingenting hade gifvit anledning till att förutse. ( Fortsättn. och slut e. a. g.) Ean TATA år 2 KkKurs-Noteringar. i mr 2 12 Tarnari fanrdan 2NM d AI Been B Aar 19: 24. Hamb. 90