Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1838, sida 1

likes, gjort och framdeles kommer att göra. Fördelen af att på ett enda stålle finna ett urval af alla de rön, förbättringar och upptäckter, hvilka, i denna för ett lands välstånd så högst maktpåliggande nårmgsgren. nästan dagligen förekomma, ligger i så öppen dag, att äfven den mindre skarpsinnige landtmannen bör kunna inse densamme. Förutsatt att det vackra och gagneliga företaget lyckas, tro vi oss dock med såkerhet kunna förutsäga. att tidningens nuvarande format kommer att blifva väl litet för ett nägorlunda fullständigt sammandrag af de ämnen, hvilka dess utgifvare föresatt sig att afhandla; detta är likvål då lätt att afbjelpa. Till en början kan utrymmet vara stort nog. I N:o 1 ger oss Red. en hastig ölverblick af de Svenska näringarnes tillstånd och framsteg från början af det 12:te till slutet af det 18:de århundradet. De förnämste exportartiklar voro då silfver, koppar, bly, jern, gråverk, hermelin, märd, utter, ekorr, bockskinn och elghudar, hvaraf utfördes insendetals. Hästar utskeppades i den myckenhet. att förbud deremot mäste utfärdas. Westergöthland skall hafva levererat de stalkaste. Ålldenstund sommarbetet var vidsträckt, utfördes smör i tnnnor till tysendtal. Likaså boskap och spannemål. Med nötter drefs mycken handel. Äfven utgingo betydliga qvantiteter af fisk. Konung Eriks kommissfarare borttogo på en gång sju fartyg lastade med koppar och annat dyrbart gods. Fabriksvaror omtalas ej som inhemska. Alla lyxartiklar som baldakin, siden, sammet, kläden m. m. infördes: Broderier och andra grannlåts-arbeten voro blott ett tidsfördrif för de förnåma och i klostren. Wisby. på sin tid den mest blomstrande stad i norden, egde lianåtverkare af alla slag, men det gifves ingen anledning att der funnos några egentliga så kallade fabriker. Utlänningar. isynnerhet Tyskar, lockades i landet genom löften om stora förmoner. De bemäktigade sig nästan uteslutande handeln och näringarne, införde skråordningen med alla dess bindande former, och i många afseenden pedantiska system. Denna inrättning fästade dem tillsammans med ett oupplösligt band. De utgjorde derigenom nästan en stat i staten. Deras anseende och inflytande tillvexte årligen, de tillvållade sig en ej obetydlig andel i den inre ekonomiska och juridiska styrelsen, och förstodo att tillskansa sig alla möjliga privilegier och förmoner. Iufödingarne. som mera älskade det krigiska lifvet, trodde sig särdeles belåtna med dessa främlingar som ätogo sig just de yrken, som de förra ansågo för ringa för sig. Rike Herrar hyllade dem, medan de af dem försågos med utländska, moderna klådespersedlar och allt annat som hörde till den då rådande, näåstan gränslösa yppigheten. Magnus Ladnlåss hof var det praktfullaste i Norden, och hans söner, isynnerhet Hertigarne, täflade att i sestiviteter och lysande hofstat öfverträssa hvarandra: denna fåfänga gick ända till ytterlighet. Tidehvarfren från Folkungarnes till Wasa-familjens uppstigande på thronen, upptogos mest af blodiga inbördes fejder. Under Torkel Knutsons styrelses säger rim-krönikan, var god tid, ingenting behöfdes utifrån, men under brådrakriget blef landet bragt i vanmakt, och digerdöden 1350 lade ej allepast hemman utan hela socknar i ödesmål. Detta gaf anledning till ytterligare inflytiningar. Efter Wi sbys förfall bemäktigade sig Lybeck Svenska handeln, värderade den framför allt i verlden. trodde sig ej kunna bestå utan den, och försvarade den med lif och blod. Förgäfves sökte konungarne Erik och Christopher att hämma deras stigande sjelfrådighet i alla handelsaffairer. Det var Konung Gustaf I som kufvade Lybeckarnes förmätenhet, och återgaf Svenska handeln en frihet, som den på fiera sekler varit beröfvad. Städernes befolkning vandes sedan att med mera hog och omtanka vinnlägga sig om flera handtverkerier, om väfnader och, dylika tillverkningar. I Stockholm begynte en och annan anläggning att drifvas med mera allvar. Den inre rörelsen antog annat skick. Trött vid de blodiga krigen, besattade sig nationen mera än förr med fredliga yrken. Lagen vann kraft genom större enhet i styrelsen. ö Birkekarlarne i Westerbotten och Westgötharne i södra delen af Elfsborgs lån drefvo redan under Konung Magnus Ladulås stark landthandel. Ehuru utvecklingen genom uppmuntringar är sednare, föranleddes dock derigenom de betydliga tillverkningar af ylle och linne, som i dessa provinser i långliga tider öfvats. Qvinnorna tillverkade millioner alnar ; månnerna spridde dem kring landet. Man kan anse dessa orter som våra åldsta, solidaste och varaktigaste fabriker. Uvarken krig, statshvälfningar eller privata anläggningar hafva kunnat rubba dem. Handeln och nåringarne i städerna hade under de förflutna tiderna nåstan helt och hållit varit i Tyskarnes händer och idkades på jordbrukets bekostnad. Skrået fortfor med all sin tryckande kraft, äfven sedan utlänvingarnes antal minskats. Svenskarne emottogo det som ett arf. Landtmannens varor måste ovilkorligen föras till städerne. Der belades hvarje artikel med tull; Försäljningen underkastades det mest obilliga tvång. . Borgarne satte efter omständighcterne så godt som pris på varorne. Industrien i städerne