lida. Den jord, bonden egde eller hade under bruk, föll i lägervall. Magnaternes egendomar, isynnerhet de som hade mycken arbetsstyrka, voro visserligen i vida bättre skicks likväl icke alla, mänga af dem sköttes med matt hand. Adelns talrika betjening, dess raseri att uppföra stora och många byggnader på deras herresäten ryckte armarne från jordbruket. Till dess ytterligare undergång bidrog isynnerhet de nästan onpphörliga krigen under Carl IX, Gustaf II Adolph, Drottning Christina och Carl X. Hvad den store Rikshushållaren Carl XI sparade och satte i ordning, bragtes af dess son i största villervalla. Vid Carl XII:s död liknade Svenska jorden en vildmark; endast här och der sågos några odlade fält. Männerne lågo begrafna i främmande länder. Enkor och barn bebodde de ensliga gårdarne. Efter denna olyckliga period var det att börja på nytt, att åter bygga på den ödsliga ruinen. Förr utfördes spannemål, boskap och viktualier. Nu afkastade jorden otillräckligt, händer fattades att insamla äfven skogarnes rikedomar. Man måste anlita utlänningen om spannemål. Detta behof ökade sig med den tilltagande folkmängden. Många hundratusende tunnor måste ärligen intörskrifvas. Nöden, den bästa af alla lärare, återförde den uppvexande ungdomen på landet till plogen. Nya odlingar företogos ärligen. Man ser af den tidens goda skriftställare hurn kunskapen om ett bättre bruk af jorden utbredde sig. Redan i medlet af förra århundradet lefde landtmannen i mat och dryck öfverflödigare än nu. Hur var det möjligt? Denna fragas besvarande fordrar en serskildt afbandling. Carl XII:s regering var enväldig. Aristokraterne rykte sedan riksstyrelsen till sig, man har kallat den frihetstiden. Huruvida den var så är en annan fråga. Emedlertid ådagalade den mycken kraft. Konster och vetenskapers uppmuntran blef en tidsanda. Patrioter med verkligt och upprigtigt nit för det allmänna framstodo; ansågo hvarje uppoffring icke nog stor. De hade likväl olika åsigter. Den ena ville införa fabriker af alla slag, och framtvinga dem genom förmoner som liknade monopolier. En annan yrkade blott sädane som stödde sig på landets egna naturprodukter. Flera påstodo deremot att jordbruket uteslutande borde understödjas såsom grundvalen för alla de andra näringarne. Striderna om dessa principer voro häftiga, ofta bittra. De fördes med djupsinnighet, allvar och mod. Ån segrade det ena, än det andra partiet. Emedlertid retades sinnet till både eftertanka och verksamhet. I alla kunskapsgrenar utmärkte sig snillrika och kraftfulla män, såsom Tessin i smakfull byggnadskonst, Polhem i praktisk mekanik, Chapman i skeppsbyggeri, Linne i botaniken. Alström i sabrikers anläggande, utom många andra. Deras minnen skola åras i kommande århundraden. . Tillståndet i landet 1718, jemfördt med det 1772, var mycket olika. Gustaf III:s första regeringsär utmärkte sig genom förträffliga författningar. Friheter beviljades, som oförmärkt undergräfde skråanden, som ännu herrskade i all handtering. Landtmannen begynte att småningom ingripa i statsmannayrket. Regeringens åtgärd att genom Förordningen af den 30 September 1780 gifva frihet åt spannemäålshandeln, och landtmannens mera obehindrade afsättning af sina produkter, hade de mest välgörande följder. Innan kort röjde sig ett högre lif i jordbruket. Landtegendomar började att få ett värde. Industriens framsteg från detta seklets början ämnar Red. att afhandla i ett annat nummer.