ÖV MM 27 CE PR SURA Hlak risken för de mer eller mindre lyckliga resultaterne af detsamma, som det kan finnas i en djert idee, hvilken fran begynnelsen blitvit fran-kastad sasom ett rad, utan att dess upphossman sedermera baft tid ait närmare öfrerväga och granska densamme, Den mest dugliga menniska i verlden bör lyssna till råd, till och med till deras, som hon tror vara sig underlägsne, så snart hon gjort dem till sina rådgifvare. Klokheten bjuder regenten att tala litet: lika om hans egen fördel bjuder honom att höra så mycket mer. På detta sätt skördar han nytta af alla meningar. De goda äro nyttige i och för sig sjelfve, och de dåliga tjena till att ställa desse i en så mycket klarare dager. Hvad som i synnerhet, vid styrandet af en stat, är vådligt, år ett allt för ängsligt och skrupulöst samvete. Det är sannt: när man är samvetslös, så begår man mången grymbetochinängen orättvisa; men skrupulösiteten kan äfven frambringa mänga tarliga rörelser och en estergifvenhet, som är skadlig, för det allmänna. De, hvilka rådlöse uppehålla sig vid de obetydligaste och mest otvetydige händelser och principer , mista eller ruinera understundom de stater, som de, i anmat fall, tillika med sig sjelfve skulle hafva räddat. En beständig hårdhet eller bisterhet är icke altid tecknet på en rättskaflens statsman. Denna stränghlet är till och med understundom sjelfva orättvisans följeslagare, och man mäste noga skilja densamme fran det slags stränghet, som man vid många andra iilllällen mäste betjena sig af. En med redlighet förbunden höghet, en fri och öppen karakter medföra törpligtelse, att, utan omsvep, tillbakavisa dem, som hafva. öfverdrifna fordringar. Du bör tillegna dig denna egenskap. Du bör också pröfva de personer, som äro anställde vid styrelsen, för att utforska om deras tankar och sätt att skicka sig äro ölverensstämmande med densamme; om deras hapdlingar äro det, och om de föra ert språk, som till alla delar svarar deremot. Om en eller annan, :am i sjelfva verket handlar rätt, icke för ett mot sina handlingar svarande språk, så selas honom politisk rättskaffenhet, och han söker att välta en annans ovilja öfver på dem, hvilkas frimodiga yttranden Öfverensståän ma med deras dristiga handlingar. I alla land, och i synnerhet i de konstitutjonella-— synnerligast de, som hafva undergått revolutioner — finner man flere personer, som klaga öfver oordningar, än personer, som vilja syssekätta sig med medlen att afhjelpa desamme. Ett råttskaffet statsråd bör vara verksamt, icke fästa sig vid någon (enskilt?) klagan, utan vid solida föremal, af hvilka det allmänna kan skörda nägon fördel. Detta slags råttskaflenhet bemödar sig om att demaskera dem, som icke föra annat än statens bästa på tungan; men i hjertat nära en så tygellös äregirighet, att deras önskningar icke känna någon gräns, och intet är i stånd att tillfredsställa eller förnöja dem. En långvarig fred har aflägsnat den Norrska nationen fran dess fordna böjelse för krigskra: vi böre -aledes bemöda oss om att lata den gora framsteg i allt, som hörer till krigskonsten. hvilken är af så utomordentligt stor vigt; ty en stat, som ingen armåe har, är, i våra dagar, den först kommande eröfrarens byte. Tancred af Hauteville underkufvade Sicilien med trettio Normanner; hade Sicilien egt en krivisk anda, eller ett par stående regementen, så hade den första landstigningen ätven blitvit slutet på dessa förvånande menniskors äfventyr. Nordens hjeltar gjorde sig under medeltiden fruktade i Frankrike och på Europas sjökuster. Utan alt vilja återföra dessa tider, är det nödvändigt att öfrertyvga Norrmiänperne om, att det icke är de från talarestolen hållna orationer. eller de vid gästabuden proponerade skålar. som gifva och upprätthålla staternes gafhångighet. Verlden blir icke fri derföre, att man dricker en skål för dess frihet. Det mäktigaste rike kan icke berömma sig af att ninta ett ostördt lugn, om det icke är i stånd att försvara sig mot en ovåntad siendes plötsliga anfall. Den maktegande är alltid den. som. hvad statssaker beträffar, har rätten på sin sida: den svage deremot kan svårligen undeå, att. i de flestes ögon få orätt. Fredrik den store sade: för att föra krig mäste man för det första hafva penningar. för det andra penningar, och för det tredje ännu mera penningar. Detta sade han. emedan han visste, att man för penningar kunde erhålla soldater. Derföre föredrager jag också, att med Macchinnel — mutan att emedlertid antaga hans regeringsprinciper — säga: föratt föra krig behölfver man 1:mo menniskor, 2:do menniskor, och 3:tio ännu flera menniskor. lar man manskap, sa är man herre öfver de besegrades hjelpkällor och beröfvar dem hvarje medel till korruption. Kommer du derföre att föra krig, så spara dina solda tars blod och drag försorg om dem i deras sjukdomar! Undvik alla småträftvingar; men. när det gäller säderrerlandets oafbängighet och anseende, våga då på rätt tid och ställe din arme! Många slag hafva blifvit förlorade derigenom, att man allt för mycket har velat skona ett eller annat utvaldt regemente. . . ij Det allmänna bästa förpligtar hvar och en, som sitter vid statsrodret, att handhafva det sålunda, att han icke allenast har medel att afvärja hvart och ett missöde. som kan undvikas, utan äfven sjelfva fruktan dersöre. Förnuftet bjuder, att det skall ega ett visst förhållande rum mellan den, som underhåller, och den, som underhålles. Deraf följer att hufvudet för en konstitutionel stat aldrig bör vara rådvill, när det är fråga om att upprätthålla den politiska jemvigten, och att denna jemvigt endast och allenast kan betryggas genom ett punktligt och samvetsgrannt handhafvande af lagen. En ensåldsregent kan, understundom, utan olägenhet och fara, tillåta sig ett undantag från det vanliga stricta skipandet af de lagar, han sjelf stiftat. Han mildrar och skärper straffet efter behag; allt, hvad han bifaller, är en nåd, ett medgifvande från maktens sida. Staten koncentrerar sig i hans person, och de individer, som utgöra denna stat, äro pligtige att rätta sig efter hans vilja. Helt annorlunda förhåller det sig med en konstitutionel statsförfattning. I denne är Regenten endast en verkställare af ett mellan honom och folket afslutadt kontrakt: icke sjelfva folkviljans regulator: ty ifrån det ögonblick att denna vilja är affattad i en akt — man må nu gifva densamme hvad namn som helst — så följer deraf, att, då de lagar, som deraf härflyta, erhållit nationens och dess beherrskares sanktion, bör äfven denne strängt yrka att nyssnämnde, till statens och dess medlemmars trygghet stiftade, lagar VA granni handhafvas och respekteras, utan rättighet för någon att desamme 0 verträda. Fördenskull måste de vara klara och tydliga, så att Johmmiöantå deras tillämpande må ligga i öppen dag för hvarje sundt wonniake:d Årz nu detta förhållandet. så kan man också vara döf för deras böner. hvilka