gångna öfverträdelserså skola dock straffen, ihärdigt fortsatte, medföra eu sådan verkan. Det förhåller sig med upprätthållandet af den borgerliga ordningen som med upprätthållandet af den militära: ihärdighet civiliserar nationerne; det är den som vidmakthåller disciplinen inom armeen; deraf följer, att, om man straffar alla dem ; som öfverträda sina pligter och skyldigheter, så skall man (slutligen?) hafva få att straffa; ty det ligger icke i den menskliga naturen att blottställa sig för ett straff, som man vet vara oundvikligt: Det vare emedlertid långt ifrån mig att vilja rada dig till att tukta ditt folk med skorpioner 5; — man bör städse använda de oss af naturen till menniskornes ledning gifna medel med moderation. Fasthet, ja till och med stränghet, intaga blott dä sitt rum i första klassen af de dygder, som karakterisera Regenten, när de användas på rått tid och ställe. Undersöker man orsaken till enhvar slapphet, så skall man finna, att den kommer deraf, att förbrytelserne blifva ostraflade; icke deraf att straffen äro milda. Det blir alltså nödvändigt, att, så fort formerne någonsin kunna medgifva, använda desamme, I m o för att drabba förbrytaren och 2: d o för att hos hans vänner och anhängare injaga afsky och förskräckelse. — Finanserne äro statens nerfver: det är af högsta vigt att känna dess inkomster och utgifter, och att, till betäckande af behofven, utan nationens allt för kännbara betungande, skapa hjelpkällor och dem med urskillning använda. En stat bör, i siva alldagliga förhållanden, vara sparsam ; praktfull vid vissa tillfällen. Religionen är ett folks värn. Regenten bör vara religiös af princip, och denna princip bör dag från dag allt mer utveckla sig. Hans exempel är det förnämsta bildningsmedel för det folk, öfver hvilket han herrskar. Låt Regenten vara Christen, philosoph och krigare! folket skall då af sig sjelft blifva religiöst, upplyst och tappert. 2—