li1 COmmentarier rörande de politiska lärdomar den innehåller. Skulle detemot nämnde skrifvelse icke varu authentisk, så har man allt skäl i verlden att undra, hvad en dylik, lindrigast sagdt otillbörlig, dikt kunnat eller kan hafva till syftemål, hvem dess upphofsman är, och hvad han med densamma tett eller tror sig kunna vinna. 1 hvilketdera fallet som helst blir det alltidj något att tänka på, och den, som tänker. är icke utan hufvud säger ett gammalt ordsprak, hvars öfverensstämmande med verkliga förhällanlet saledes mången at vara annars icke-tänkande stortänkare nu kan lyckönska sig hafva fått ett ypperligt tillfälle att pröfva. Sämre gissningar, än dem, hvilka denna skrifvelse kan komma att bringa å bane, hatva nog blitvit gjorade; månget julunder rört sig omkring ett vida mindre intressant ämne, än det ifrägavarande; många tankar slösats på saker af mindre vigt, ån en ännu regerande Konungs verkliga, eller diktade, politiska trosbekännelse, ställd i form af en huld faders råd till sin ende och älskade son. Vi hoppas att Morgenbladet inom kort gör närmare reda för, huru sig med merbemälte skrifvelse förhåller. Detta, så tyckes det åtminstone oss, är dess Redaktion skyldig både sig sjelf och sin publik. Emedlertid reproducera vi, i så trogen öfversättning som möjligt, I:mo Morgenbladetstt ipgress till den ifrågavarande artikeln och 2:do artikeln sjelf — begge så lydande: Nedanstående instruktion torde icke låsas utan intresse på en tid, då dess författare, nutidens mest utmärkte personlighet, sysselsätter mer än en biograf. I ett annat afseende torde det äfren vara intressant att jemföra den med de instruktioner, hvilka Ludvig XIV:de gaf Hertigen af Anjou, då denne besteg Spanska thronen. Skarpt framstår skillnaden i tider och seder mellan Norden och Södern; mellan det IS:de och 19:de århundradets regeringsprinciper; mellan den Regent, som sade: PVetat ciest moi, och den Regent som förändrade detta yttrande till: moi Cest VPetat. Bref från H. M. Konungen till H. K. H. Kronprinsen, Norriges d. v. Vicekonung. Stockholm den 3:dje April 1824. Min kära OSCAR! I det ögonblick, du står i begrepp att anträda din resa till Norrige, har jag trott det icke skulle vara dig ovälkommet att läsa några ideer, de der, i egenskap af instruktioner, kunna tjena dig till rättesnöre för ditt uppförande i de förbållanden, i hvilka du snart kommer att befinna dig. Vid. flere tillfällen skall du befinna dig stå ensam och öfverlemnad åt dig sjelf, ntan att, som du hittills gjordt, kunna kasta dig i din fars armar; och oupphörligt skall du vara nödgad att studera menniskorne och taga dig till vara för deras obeständighet, i det att du söker lära känna sakernes rätta sammanhang. Jag har således, säger jag, tänkt, att Du, afJägsnad från din vän, från honom, som sätter sin lycka och sin ära i en Iycklig utgång af dina företaganden, skulle kunna skörda någon nytta af att fästa din blick och dina tankar vid nedanstående reflektioner. De hafva uppstått hos mig vid de tilldragelser, till hvilka jag varit ett åsyna vittne, vid låsningen af verldens och isynnerhet Nordens historia. Norrmännens karakter är dig bekant; du har studerat den allt från div barndom. Nationen är loyal. gästfri och storsint: alldenstund den stått i föga heröring med det öfriga Enropa, har den bibehållit sina seder och är vidhängsen gamla sedvänjor. Hos de nordiska folkslagen är vanan, mer kn annorstädes, andra naturen, och då deras sinnelag icke har samma rörlighet, som i Södern, så kan en furste, hvilken de en gång hafva skänkt sin tillit, begå många fel. eller ock blifva mycket olycklig, innan det intresse, han en gång ingjutit hos dem, helt ioch hållet försvinner. Anfesynien har sagt, att äran, okänd i despotiskt styrda stater, der man till och med stundom saknar ord för att uttrycka densamma, herrskar i monarkierne, och utgör derstädes själen i hela statskroppen, i lagarne och sjelf. va dygderne. Emedlertid hafra Norrmännen, genom ett och ett halft århundrade, gifvit så många exempel på trohet mot en envåldsregering, att vi icke kunna annat än erkänna, det äran varit en verksam driffjeder till denna varaktiga, politiska, trohet. De revolutioner, som skakade det öfriga anropa, hafva icke kunnat vinna något varaktigt insteg hos dem, och, oaktadt nägra brushufvuden, hafva de dock aldrig uppenbart legat i delo med sina oinskränkte beherrskare. Ått de insurgerat mot Konungen af Sverige, som, i stöd af traktaten i Kiel, var deras souverän, dertill är den Danske Kronprinsen allena skuld, och, till ursäkt för nationen, böra vi bemärka, att den då trodde sig handla efter Konungens af Danmark vilja. Hvad ännu mera talar till nationens fördel, är, att, oaktadt den utomordentliga efterlåtenhet (Lemfeldighed) som utmärkte 1815, 1816 och 1817 års Regering, oaktadt pressens tygellöshet och den sorglöshet, som i allmänhet visade sig hos adninistraförerne, har dock massan af folket aldrig brnstit i aktning och trohet mot dess nya regenter. Detta bör aldrig utplanas ur vårt minne. Man finner stundom i dessa iskalla klimat själar, hvilkas temperament på intet sätt står i något proportionelt förhållande fill deras omdömesförmåga. I förvaltandet af de offentlige ärenderne äro sädane personers betänkligheter lika farliga som andras elakhet och bedrägeri. — Du känner den slags aristokrati, som har slagit rötter i Norrige. oaktadt det derstädes icke finnes någon adel. Der, som öfverallt, skall du tri da vissa personer, som icke hafva förstånd nog att styra sig sjelfve; men som dock tro sig hafva allt för mycket deraf för att kunna komma i behof af andras, och som hafva den farliga pretention att vilja vara Regentens rådgifvare. Det gifves många af dem, som, frukthare på ideer och påfund, åro så vankelmodige i sina planer, att de, hvilka de umgås med om aftonen, allsicke likna dem, som de utkastade om morgonen. Det är detta slags menniskor, du bör misstro, utan att dock låta dem mårka, det du genomskådat deras karakter. Karaktersfasthet är en så stor egenskap hos menniskorne. att, oaktadt blott några få ibland dem äro begåfvade dermed, är det dock, i deras ögon, en förbrytelse, att hafva genomskådat deras obetänksamhet. Tag dig äfven i akt för de starka själar, hvilka man i allmänhet plågar kalla stora själar. De äro mera farliga, än gagneliga. Allt admini tratirt bandhafvande är dem fullkomligt obekant. De likna qvicksilfver och hafva ic ce den ringaste stadga (et ne HYarreatent nulle nart.) Om ådwjukhet och anspråkslöshet äro väsendtliga dygder hos dem, so Å Av RA ba: 3 gKrÖ haostimde att Sfora stafrA AA MA Jans