Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 november 1837, sida 2

hvilket han också syntes erkänna. Till följe af H:r Sehmuckerts göstrol hade Lorengos parti öfvergått till II:r Forner, och vi fågnade oss; att höra äfven detta af en god Tenorist. Samma dag, hade ban, (som vi hört), haft den motgången, att skada den ena foten, så att man tviflade om hans uppträdande, men den aktning, han visar publiken genom sitt flitiga studium, hade äfven förmått honom, att, oaktadt detta hinder, icke draga sig tillbaka. Han ådagalade; isynnerhet i sin romance, huru mycket deraf kan göras, och skördade allmänt bifall. M:lle sVidemanns opasslighet hade föranledt Fru Heusser att sjunga Zerlines parti, och vi tillstå med nöje, att hon denna afton i allmänhet mycket modererade rösten till sin fördel med en lätthet, som vi icke skulle hafva tilltrott den; hvilket, i förening med hennes säkra och lediga spel; icke förtelade att göra ett ganska behagligt intryck. Vi hoppas, att hon fortsätter dessa lyckade bemödanden till sin egen och åhörarnes sanna tillfredsställelse, som högljudt yttrade sig vid hennes romance i början af andra aktens De öfriga partierna äfvensom körerne utfördes alla bättre, än första gången; Lorden, H:r Steinbeck, förtjenade och erböll en särskilt utmärkelses Orkestern öfverträftade sig sjelf, och bevisade, hvad en fortsatt öfning förmår, äfven med ringare krafter. Publiken var öfverhufvud särdeles beläten, och framkallade vid pjesens slut allmänt Fra Diavolo, Lorenzo och Lord Cockburn. Derefter återsågo vi MURARN och SMEDEN, äfven med en fördelaktigt förändrad personal, hvari H:r Schmuckert gaf Roger såsom andra gästrolen, ganska bra, men utan det stormande bifall; som ätföljde den första, hvilket älven ligger i rolens mindre briljanta beskaffenhet, och kanske i ett slags mätthet på sjelfva operan, som, ehuru rätt vacker, likväl, likt alla andra. ej bör upprepas för ofta, der publiken nästan ständigt är densamma. H:r Forner innehade således Leons parti, det han utförde med en berömvärd omsorg både i spelet och sången, hvari H:r Forner, enligt vär tanke, ännu aldrig varit lyckligare, än denna afton. Romancen i andra akten, som vi förleden gäng nödgades sakna, tillvann honom allmänt erkännande. Ett särskilt loford förtjenar Fru Heusser, icke blott derföre, att hon gaf Fru Bertrands parti en sanning och vigt, hvarmed vi här ännu icke sett den uppfattas, utan äfven derföre, att hon nedstigit ur sin vanliga sfer, eller snarare, upphöjt en lägre till sig, då hon så beredvilligt understödde det hela. Den verkliga artisten igenkännes öfverallt genom den lätthet, hvarmed han tillägnar sig hvarje fält för sin talang, och i den blygsamhet, som gerna underordnar sina enskilta anspråk för det allmännas större njutning. Dessa nya anordningar gåfvo ett helt annat lif åt denna representation af pjesen, än förleden gång; isynnerhet var H:r Manstein animerad och gjorde sin Ba ptist all heder. Körerne vore mycket ouppmärksamme, ech då detta inträffar något ofta, väcker det skäligt missnöje.