(44—444— FELISIAU Le 9. En student. som, under de första dagarne af den i Warschauutbrustna revolutionen, utmärkt sig för sin exempellösa tapperhet, blef, till följe häraf. genom den tappre öfverste Kicki offentligen presenterad för general Scembek. Tillfrågad af denne om sitt namn, svarade han endast: Jag är Studeut, och då generalen — med den anmärkning, att han på förhand kunde vara försäkrad om en sitt mod värdig belöning — å nyo anhöll om att få veta hvad han hette, svarade honom den ådle ynglingen: Mitt namm gör intet till saken, och hvad belöningen beträffar, så har jag endast gjort min pligt, för hvars uppfyllande jag hvarken förtjenar eller astundar någon sådan. Hvar och en af mina kamrater skulle, om tillfälle dertill erbjudit sig, hafva handlat på samma sätt som jag, utan att derföre någonsin begåra någon belöning. Efter att hafva yttrat dessa ord vände han generalen ryggen och lopp plötsligt med utbredda armar emot sin, honom händelsevis till mötes kommande, moder, tryckte henne mot sitt bröst och sade: Detta hjerta vet att jag är en redlig Polack. Det är min skönaste belöning. Någon annan åstundar jag icke. — Tärar af den renaste glädje flöto då ur den öfverlyckliga modrens ögon, och nu?— tårar af den djupaste smärta på den vid Ostrolenka stupade unge frihetshjeltens ensliga graf. 10. I en af de många blodiga drabbningar, ur hvilka de hjeltemodige Polackarne så ofta gingo såsom segrare, hade tillfälligtvis ett Ryskt regemente under striden kommit att skilja sig från hufvudstyrkan. Mörkret, som emedlertid iubrutit, medgaf så mycket mindre någon förening , och det beklagansvärda manskapet, som till största delen ända till medjan nedsjunkit i ett moras och dessutom var utmattadt af en långvarig strid, hade på tvenne dagar icke fått hvarken bröd eller bränvin. 1 denna sörtviflade ställning skickade det olyckliga regementet en parlamentär till närmast stående Polska detaschement, mod den bön: att de Polske soldaterne icke i närvararande ögonblick vite betrakta dem såsom fiender, utan såsom medmenniskor. och, om möjligt vore, sända dem litet bröd och bränvin, alldeustnud de befunno sig i det mest förtviflade läge, och dock, dels af hlelerskänsla och dels af soldatpligt, äfven i högsta nöden icke kunde förmå sig att bryta sin ed och ölvergå till det parti, med hvilket deras fädernesiand för närvarande lage i öppen fejd.t Knapt hade parlamentären franställt denna de Ryska seldaternes begåäran. så afsändle Rossiuskos och Sobieckis ädelmodige landsmän genast flere vagnar med proviant till sienderne af deras tribet och fädernesland.