jade den lilla skaran att gifva vika, då plötsligt en kKarbinkula sträckte den gamle anföraren död till jorden. Sonen, öfverstänkt af sin stupade saders blod, uppgaf blott ett vildt, sönderslitande jemmerrop, tryckte en kyss på den döendes bleka panna och störtade sig derefter, utan att gifva akt på, huruvida nägon följde honom eller icke, likt ett ungt, säradt lejon, på den tramträngande kavalleri-esquadronen. Djupt skakad af detta sorgliga uppträde, följde honom den lilla trogna skaran, och kavalleriet blef tillbakakastadt. Då, få dagar derefter, någre af den beklagansvärde vuglingens vänner sökte trösta honom öfver hans förlust, sade han, under det att ett bittert, svårmodigt leende sväfvade omkring hans läppar: Jag vet att jag i dessa dagar med min far begrafvit all min jordiska fröjd: dock är jag icke så tröstlös, som måhända J föreställen eder mig vara. Sen här! i hans ställe har jag erhållit en i döden trogen älskarinna. Så talande, pekade han på den å hans hatt befintlige hvita kokarden. och stumme, med tårar i ögonen, omfamnade homon hans del