Ärestoder på Polens ruiner Je Länge hade en ung Polsk adelsman älskat enda dottren af ett mycket rikt och ansedt grefligt hus och sett sin varma kärlek belönas med den innerligaste genkärlek. Detta oaktadt vågade han dock i anseende till sin fattigdom icke att för det älskade föremålets far upptåäcka sin böjelse. Under sådana hans hjertas förhållanden utbrast, den 20:de October 1830, Polska revolutionen, och den unge ädlingen var en af de förste, som samlade sig omkring Polens heliga frihetsbaner. Få dagar derefter erhöll han en inbjudning från det grefliga huset. Full af förundran öfver denpa invitation, insssällde han sig på utsatt tid och varseblef då, att alla saker, som kunde vara af något värde, blefvo bortburne från det grefliga palatset. I en af dess salar kom honom den gamle grefven vänligt till mötes, fattade hans band och sade: Välkommen, unge man! Redan länge har jag vetat, att ni i tysthet älskat min dotter, och att hon af hela sitt hjerta delat denna eder böjelse. Jag värderar den blygsamhet, som hittills afhållit er ifrån att för mig upptäcka denna er kärlek, men befriar eder nu från alla dessa edra betänkligheter. Nya tidstörhällanden hafva inträdt: för närvarande äro vi lika rike, eller, om ni så vill, lika fattige. Allt, hvad jag eger, tillhör från denna stund säderneslandet. Den enda hemgift, min datter medför, är nationens tacksamhet för de uppoffringar, hennes far med glädje gjort för dess heliga frihetssak. Vill n, detta oaktadt, emottaga hennes hand, så är den från detta ögonblick er, och en gammal gråhärig fars välsignelse göre er sammanlefnad såll och lycklig ! Så talade den Gamle. och, full af den innerligaste rörelse, de lycksaligaste känslor, störtade sig ynglingen på knä för den ädle gubben, som dock, med orden: här är rätta platsen för min älskade dotters make!upplyfte och omfamnade honom. Få dagar derefter firades de I. cklige älskandes bröllop. Ännu några få dagar af sällhet till — och sader och son sleto sig ur den tröstlösa dottrens och makans armar för att draga i härnad mot Tyrannernes besoldade skaror. Snart var slagtningans stund inne. Striden var blodig och hårdnackad: men frihetens heliga sak segrade. Despotens hopar flydde. Natten nedsteg öfver valplatsen, och när den vänliga Februarimanen gjöt sitt silfverskimmer öfver stridsfältet, säg man en gammal. svårt sårad, Polsk krigare knäböja vid grefve Uminskys och hans mågs blodiga lik. Sedan redan de fleste Polska regementen uppsagt Storfursten Constontin all tro och lydnad, kom en morgon en af hans egna adjutanter för att taga afsked af honom och, i likhet med tusentals andra ådle ynglingar, sluta sig till den med hvarje dag vexande frihetshären. På den af Storfursten vid detta tillfälle framställda fråga: hrvarföre äfren han, som han aldrig kunde erinra sig hafva förorättat, ville öfvergifva honom?S gaf den odödlige Kossinskos värdige ättling följande beslutsamma och minnesvärda svar: Storfurste! innan jag ånnu blef er adjutant, var jag en Polack !: Med dessa ord vände han den förvånade despoten ryggen och aflägsnade sig. 7. Natten mellan den 29:de och 30:nde Nov. 18380 hade en af raseri och hämndlystnad hånförd folkhop samlat sig utanför så väl den förhatlige Vincent Krussinskis som den icke mindre afskydde Norachoricv palatser. i afsigt att sticka dem i brand. Redan hade man från flere håll framskaffat brandmaterialier och stod just i begrepp att sätta dem fasansfulla håmndplanen i verkställighet. då plötsligt en af militärskolans elever med sabeln i hand banade sig våg genom den tätt sammanpackade folkhopen och störtade sig på mordbrännarne. Tillbaka! i den Polska frihetens namn, tillbaka! (dundrade hans stämma emot den påträngande folkmassan). Ären J Ryska barbarer, som viljen utöfva hämnd på liflösa ting? Viljen J med ett dylikt nidingsverk för evigt vanhedra er nyss tillkämpade frihet? Viljen J att våra fiender och hela Europa skola säga: Polska nationen förtjenar icke att vara fri och oafhångig? Ån en gång: tillbaka! Tillbaka hvar och en, som ej är namnet Polack ovärdig! Tillbaka hvar och en. som ej vill sitt fåderneslands ofärd. utan dess sanna bästa! — Knappt hade den ådle ynglingen med stark stämma uttalat dessa ord, förrän öfverallt röster: det är sannt — han har rått —, husen hafva intet gjort. läto sig höras bland folkhopen, som genast afstod från sitt afskyvärda förehafvande. Tjugo minuter derefter såg inan af hela den nyss så talrika folkskaran icke mer ån — en skyddsvakt, hvilken den före sin bortgång, till de kort förut med förödelse botade palatsens säkerhet, hade qvarlemnat. Under en af de första i Warschaus gator den 24:de November förefallande strider, kämpade, i spetsen för en liten beväpnad folkhop, far och san samfe hvarandra mat ett Rvskt kavallerireoemente. och redan bhör