Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1837, sida 1

Bidrag till Bigotteriets Historia. Under denna rubrik innehöll N:o 34 af Det Sjette Aftonbladet för d. 10 Februari detta år utdrag af ett i Högsta Domstolen sistlidet är afgjordt mål. derntinnnn komministern i Krokstads pastorat af Sörbygdens härad och Bohus län , Herr Gustaf Leonhard Dahl. ansetts förvunuen till ej mindre ån sex grofva embetsförseelser, för hvilka bemälte prestman blifvit af Götha Kongl. IIofrätt dömd. att, under loppet af sex månader, från all utötning af sin presterliga tjenstebetattning skiljas, och dessutom till åklagare och vederpärter erlägga ganska dryga ersättningskostnader hvilken IIofrättens dom blifvit till alla delar af Högsta Domstolen fastställd. Detta mål var af en så egen och anmärkningsvärd natur, att vi, i N:o 20 af denna tidning för d. 18:de Februari d. å., ansågo OSS böra lemna en öfversigt af detsamma. utan att då någonsin kunna föreställa oss det inom kort nya, mot samma prestman rigtade, anklagelser för brott af ungefär enahanda beskaftenhet med de: föregående skulle komma att ingå. Ått, thy värr. ett sådant förhållande likväl inträffat, kan genom nedanstaende. till härvarande Domkapitel af förre Riksdagsmannen Erik Svensson i Restad inlemnade, anklagelseskrift inhemtas: Till det UHGRgTGÖrdiga Dom Capitlet i Götheborg! Likasom det å ena sidan är en obestridlig sanning, att Religionen, med förstånd. tydlighet och hofsamhet framställd, genom det straffande Ordet väcker den insöfde syndaren, och genom det milda och undervisande, tröstar och hugsvalar den redan väckte, eller på god våg varande menniskan; så lärer det icke eller å den andra sidan kunna nekas, att. om en Ordets Lärare funnes, hvilken, uti sina predikningar eller andra, till tjensten hörande, tal. liksom upreser omkring sig ett bälverk af helfvete, afgrund och svafvelSjäar-, der, för contrasten skull. han någon gång låter ?Himmelen framskemta. desse framställningar, idkeligen itererade, slutligen måste föranleda till ett slags afenderi, för en sådan Lärare, emedan de okunnige och aldeles obildade menniskor. hvaraf. på L.andsbyggden, befolkningen till den aldrastörsta delen utgöres. utan förmåga att sjelfva pröfva hvad rätt och antagligt år, men af naturen benägna att tro hvad de icke se samt att omfatta hvad de höra, men icke kunna fatta eller förstå, beundra och frugta, icke så mycket det högsta Väsendet, som de icke rätt kunna föreställa sig, som icke mera den synliga Apostel, hvilken så väl förstår att hålla sig i vördnad, måhända mindre genom det ostrassliga lefvernet samt det milda och exemplariska efterdömet, än genom det ständiga uprepandet af skräckscener och förbannelker, lånade ur den Heliga Skrift; eller om en sådan Lärare derjemte. måhånda själf i tysthet dyrkande Guldkalfven, och, med kännedom deraf, att fruktan, tillgifvenhet, räddhåga, tillförsigt, elier hvad än den känsla må kallas. som uttrycker moralisk eller verldslig underlägsenhet, hos alla menniskor. men synnerligen hos de mindre uhlyste. alstrar benägenhet, att med gåfvor eller upoffringar tillvinna sig denne öfverlägsnes välvilja, skydd, eller tillcift och förlåtelse, — skulle använda Religionens mantel för ernåendet af A se verldslige syftemål: — eller om en Lärare slutligen funnes, som, phanta tisk i sin lära och Ordets förklaring, efter eget godtfinnande, och måhända m d beräkning af egen tördel eller ovilja, efter behag, meddelade eller uteslöt x vlivge 1 på dödsbädden från Religionens tröst och åtnjutandet af det ästundade haliga Sacramentet.; om, säger jag, en sådan Lärare funnes, så vore han ji bade föraktlig och straffvård, samt till förargelse uti Församlingen?