Till Högvördiga Dom Capitlet i GÖötkeborg! I en tid, då civilisation och upplysning skiljt smaken från forntidens med Catholiäismens ränkor förenade despotiska munkvälde, kan det icke annat ån väcka hvars och ens rättvisa afsky, att en predikant, af enskildt agg eller hat, från predikstolen söker utpeka någon, vare sig fråneller närvarande åhörare, som, i hvilket fall som helst, der icke kan eller får försvara sig från den förres orättvisa angrepp. Det äf under anmålan af Pastors-Adjuncten Fossbergs i Ljungby förfarande i slikt hänscende, som underteknade Pastorats-boer nödgas vånda sig till Högvördiga DomCapitlet, med anhållan att denne prestman deremot mätte erhälla tjenlig varning och, derest han icke skulle låta sig deraf rättas, ansvara för det han i Alfshögs kyrka sistliden Annan Dag Jul, uti sin oanmodade likpredikan öfver l4:årige gossen Petter Andrias Christiansson, fran Kjärreberg, yttrat: om rykten åro sanna, så är han nu i helrete. Ifvaritrån Tit. Fossberg kunnat hemta anledning till sin ohyggliga förmodan. och rättighet att fördöma deune unge christendoms-broder, må han sjelt förklara; vi vilje dock icke bestrida honom att directe känna hvad vi icke ens indirecte veta, såsom saknande alla communications-rykten, sanna eller osanna, från detta ohyggliga, uppgifna stället; men hvad vi, till tröst för de derigenom uprörde Föräldrarne för nämnde gosse, med visshet kunna intyga, år, att samme deras afl. son i lifstiden var känd som ett både i tukt och Herrans förmaning af välkånde Föräldrar uppfödt barn. Likaledes har det häåndt, att Tit. Fossberg tillåtit sig på ett opassligt despotiskt sätt ät kyrkan äter inköra personer, som, efter slutad först Nattvardsgang och sedan Gudstjenst, af naturbehof utgått, Samt att han under predikan sökt utpeka nagon för hvilken han ägt ovilja, vare sig offer eller annat: och, under förment orsak att han trott densamme, ehuru bevisligen vakande, vara sofvande, medelst dunderslag och stampande i predikstolen tillika utsarit i så nära personaliscrande arga uttryck, att hvar och en med lätthet kunde veta hvem som utgjorde föremålet för opassliga utbrottet af hans vrede på predikstolen. Ett sådant förballande af Adjuncten Fossberg kan med skål hänföras till det i sista momentet, å:dje Cap. 4 8 Missgerningskkalken bestraffande oljud och förargelae-väsende i kyrko, hvartill säkert den af honom helt oskyldigt angripne gjort sig förfallen, om ban vid tillfället. i ord eller gerning, velat värja sa från Fossbergs anstötliga anfall. Dessutom vållade Fossbergs förifrande och högst opassliga åtbörder på predikstolen det olyckliga intrycket på en i kyrkan varande qvinsperson, att hon måste hjelpas ur kyrkan och knapt utkommen förr än hon föll ett offer för en slag-attack, hvaraf bennes hälsa för litstiden kan blifva vackJuande. Till förekommande af flere dylika olyckshändelser och mera förargelse af dylik art, anhålle vi ödmjukast att Högvördiga DomCapitlet täcktes ätvarna Adjuncten Fossherg, att icke ohelga predikstolen med stampande eller slående eller tillrälla sig någon mot Religion och Lagar stridande despotisk makt öfver åhörare eller sockneboer, utan stilla och anständigt förhålla sig på predikstolen, bortlåggande afundspredikningar och alla personaliseringar, utan i allt sagtmod upbygga sine åhörare med rent Guds ord efter den anledning Evangelium meddelar. Bobl, den 26 Aug. 1837. J. Wennersten, J. Hansson , Landtbrukare. extra Nämndeman. Hvad säger vål Svenska allmänheten om slika herdar i församlingen ? — Hvad skillnad är det väl mellan dem och de salske propheter, hvilkas ankomst stiftaren af vår heliga lära färkunnat, och om hvilka han sagt, att de utantill äro som får och innantill som glupande ulfrar? Det skulle vara synnerligen intressant om den presterlige författaren till de insände artiklar, med hvilka Götheborgs Dagblad esomostast uppvaktar sin publik, ville, på sitt sått, och sig sjelf icke förglömmandes, uppdraga denna skillnad. Skulle. under nypfyllandet af detta värf, hans sanningskärlek af gammal ovana råka i allt för häftig strid med hans egenkärlek, och han, i såädant fall, ville taga oss till stridsdomare, så våge vi försäkra, att han icke skulle få skål att rättvisligen klandra vårt utslag. I alla de stycken, der, hvad vissa hans egna handlingar beträflar, minnet skulle svika honom, stå vi med all redobogenhet till hans tjenst, och ganska mycket skulle vi hafva missräknat oss om ej en och annan af de ur dess hålspegel återkastade bilderne skulle kunna bringa honom — ur koncepterne.