STYCKEGODS. (Betaldt och infördt på begåran af J. P. Y. .. m.) — — — — — Edra själar utan nerf Genom dygders öfning styrken Och i mödans manna yrken coslren derm till hjelturs vårf. WIäLLIN. Var lngn som griftens djup, var som en engel god, Jåt dundret krossa dig, och tro dig höjd deröfrer; Cwilj harmens tårar ned, fördrag, med talamod. Skänk hrar förtryrkare din möda och ditt blod, Förnöjd att kastas bort, då han diz — ej behiöfrer! Bjud röfvaren din pung, bjud mördaren ditt bröst ech dröm dig på din plats, hvarhelst du smids i bojan; förtjena sällheten, men, döf för hennes röst, vå, — fredligt svält till döds i den förglöomda kojan ! da evigt nyttans säd, men berga ingen skörd, hvar låttings börda tag och — under henne digna; Bryt alldrig inseglet på dygdens vittnesbörd, och, blygsamt fruktande att bli af verlden hörd, Far ned till afgronden — och himmelen välsigna! År denna hvila kraft, hvad blef då Jordens hopp? Alt värnlös kräktas in, att ligande förstöras. Lej! känn ett bättre mod: För vreda vindars tropp det höga hafvets våg mot rymderna slår opp — det låga tråsket blott skall ej af stormen röras. Det gifs en högsint harm, en stark och känslig nerf, Som våldsmagt och förtryck elastiskt från sig stöter 3 Det gifs en manlighet af motstånd dubbelt djerf Som häldre strider mot, än undflyr sitt förderf och väntar faran ej men sjelfmant henne möter — — — Så krigarn på sin post förutan sköld och srärd är lika seg med den, som skamligt posten lemnat; Hans mod att haggas ned — njöt alldrig Sangens gärd: Blott hjelten prisas skall, som, trotsaude en verld, stod väpnad tills han föll, och föll — då han sig hämnat. År det då all förtjenst att liknöjd se den glömd ? Ar det den högsta pligt att tåligt oförrällas? Nej. ingen Engel finns, som ville bli fördömd. Gud sjelf vill, för sin nåd, bli tackad och berömd, och skulle ej ett pris på menskans dygder sättas? En fri och dristig man, beslutsam, men ej hal bekrigar sitt förtryck och det ej undanslingrar; Tillhörande sig sjelf, för inga vilkor fal, han fyller sina vårf, besegrar sina qval, och mot orkanen står, tills den hans stoft förskingrar. Dn, fordna åldrars dygd, medborgarns religion, Sublima nyttornas och offringens förening! — 0! fins du helga eld och upplysta passion, Patriotism! ännu på någon jordens Zon ? År du ej blott ett ljud, ett ord förutan mening? — Hur djup din dvala är, godtrogna mensklighet ! Om tornen hota fall du hvilar under torner; och. har du qvar en punkt af ädel dristighet, Tyrannen för sitt ok din styrka nyttja vet — sem plöjarn binder fast sin dragares vid hornen. Om ofta en barbar till våldet vågen fann han blott en stund bedrog. först af sig sjelf bedragen; Ve den vansinnige, som, från förtryckt, — tyrann, ej tror att någon finns, långt starkare än han Men och en enda blott, och denna enda — Lagen! Ej våldsrån fordra kraft: en träl var Erostrat, Det högsta raseri med märkbar Svaghet blandas. Men styrka höfs den dygd att, tjenande sin stat, Förakta mängdens pris, förakta mängdens hat,