Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1837, sida 1

— — —— — ———— rcrnnrnnhnkntpmtivzaAi. nitintsst tttvUiA222 c.s:F::: A2A hörer äfven den, att hvarje af den fria yttranderätten gjordt missbruk bör kunna lagligen beifras. Ilafva nu ett eller flere missbruk af densamma blifrit begangne, så har man väl rättighet att af dem, som blifvit förvunne att hafva begått desammeutkräfva det för dylika förbrytelser i lagarne bestämda straft; men man har derföre ingen rättighet att våldföra sjolfva institutionen och derigenom låta ett helt folk lida för en ellår nåera tå individers förseelser. Således begår den Regering, som, i ånseende till några få personers missbruk af yttrande-rätten, inskränker eller söker inskränka densamma, en orättvisa, och första spörsmålet, som man, sedan densamma blifvit konstaterad , gör sig, blir det: hrad kan vara orsaken att Regeringen, med förbiseende af sin i lagarne förvarade riftlighet, tillgriper sådane medel, som stå t uppenbar strid med de enklaste rättsprins ciper? Nu underkastar man dessa dess motiver en noggrann skärskådning, och inom kort kommer man genom denna undersökning till det resultat, att vål månget missbruk (som dock ofta aldrig beifrats) blifvit begånget : men att hufvudmotivet till yttrande-rättens inskränkning bör sökas i Regeringens ömtalighet för ljuset, eller. hvad som här är detsamma, för sanningen. Mera behöfver ej folket veta för att inse i hvilka förhallanden det står till sin styrelse., och från den stunden är det förbi med allt förtroende till densamma. År nu detta en gäng stördt, så är det blott ett enda litet steg till uppenbart missnöje, och hvad detta sednare sedermera kan medföra, visar oss nästan hvarje folkslags historia. — Ju öppnare och redligare derföre Regeringarne kunna handla mot sina undersäåtare. ju mera de kunna öfvertyga dem om att det endast ar rättvisan, icke godtycket, som utgör råttesnöret för deras handlingar, ju större utvidgning de kunna gifva åt ett förnaftsenligt bruk af yttrande-rätten, desto snarare skola de blifva iständsatte att uppfylla sina ansvarsfulla men sköna pligter: desto svarare skall det blifva att föra såväl dem som undersåtarne bakom ljuset, och desto fastare, desto innerligare, desto oupplösligare skall det kärleksband. som alltid borde förena de Styrande och de Styrde, knytas för varande och kommande tidqer. 13. Stort är det ansvar, som afbidar oss alla i en annan vald; men större än millioners är den räkenskap. som en furste-uppfostrare har att derstådes aflägga. Kunde den man, som får detta ansvarsfalla välde. detta herradöme öfver verldsdelar, denna makt öfver mångsaldiga folkslags vål eller ve i sina händer, — kunde han, såga vi rätt fatta den frunktansvårda storheten af sin jordiska allmakt; så skulle han bäfva vid blotta tanken. aft en gang framträda inför den allseeude opartiske Domaren: darra vid hvarje regel. som han inplantar i sin elevs för hvarje intryck så känsliga själ. och frukta att hvarje i förhastande fålldt ord eller omdöme kunde för århundraden blifva ett frö till otaliga menniskors olyckor. 0 — besinnade hvarje kunglig fader detta och så mycket annat: såkerligen förfore han icke så oötverlagdt. som nu så ofta sker. i valet af nppfostrare till sina barn. Icke så lätt skulle han tro sig finna en sådan inam den tränga kretsen af sina kammarherrar. ministrar. diplomater och hvad allt annat de der smickrande, bugande och guldsmidda tjensteandarne heta; — nej: han skulle tro sig behöfva uppfordra icke alienast alla sina undersåtare, utan äfven hela den öfriga civiliserade verlden att för honom utvisa en man, i hvars händer han atan förebråelse kunde nedlågga så många tusende sinom tusende medmenniskors blifvande öden. — Ve! derföre det oförsvarliga lättsinne. hvarmed man så ofta ser denna så högst maktpåliggande angelägenhet behandlas: men förbannelke, trefaldig förbannelse öfver dessa solkmördare och statsförgiftare. hvilka, till följe af en djefvulsk herrsklystnads politiska åsigter, med vett och vilja vårdslösa ett konungabarns uppfostran, eller lämpa och leda densamma efter sina egna nedrige planer och önskningar! Ingen tortyr, ingen skampåle, intet brännmärke är för dem till nog straff och vanära. 14. En viss professor Cordier i Paris skall, redan för längre tid tillbaka, hafva uppkastat den hypothesen: att vår jord icke vore någon ting annat ån en afkyld planet. Denna sats tyckes äfven verkligen allt mer och mer vinna i sannolikhet, om man besinnar alla de kalla diplomatiska förhandlingar, isiga hofkomplimenter, ljumma konstitutioner, och kallnade löften, som sedan verldens början existerat. Eftersinnar man tillika den utomordentliga mångd af kalla och ljumma dikter, tal och predikningar, som sedan den tiden hållits och utkommit. samt gifver akt på alla de kalkinniga åktenskap, ljumma patrioter och bottenfrusna hvardagssjälar, som åännu gifvas. så blir denna hypothes ännu mera sannolik och värd våra naturforskares uppmärksamhet. 15 Je Guld-silfver-— kopparjern-, ja sjelfva bly-åldaren med sin tryckande i tengrd Ze förkh; V; JFfega ma mA GC AA RA RAS PR