Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1837, sida 1

-mnmnnö.nnnnn — GÖTHEBORG, d. 22 Febr. på någon tid hafva härstädes flere mer eller mindre djerfva stölder blifvit begångne. Till antalet af de sednare hänföra vi en, som för kort tid sedan begicks hos Fru Ekelund vid Surbrunn. En vacker dag sitter en dotter till nyssnämnde fri i ett af de inre rummen, sysselsatt med att informera några unga flickor i musik, då hon tycker sig höra, att någon rör sig i rummet utanföre. Detta yttrar hon ätven till någon af de närvarande; men som man vid ungefär samma tid väntade en slägting, så sästade man för en liten motnang icke någon vidare uppmärksamhet vid den i det yttre rummet förmärkte röreken. Efter en stunds förlopp gick likväl det unga fruntimret, liksom drifven dertill af en inre orolig aning, ut i detta rum, då hon varseblef en. nästan midt i detsamma stående välklådd mansperson, Som helsade mycket artigt och efterfrågade en viss Notarie, hvilken han förmodade bo der i huset. På M:lle Ekelunds svar: att den efterfrågade personen va död för redan längre tid sedan ; men att en Notarie med ett annat namn: bodde der i närheten, sade sig den obekante tro att han möjligtvis tagit fel om namnen, hvarefter han anhöll om ursäkt för gjordt besvär och var i begrepp att rekommendera sig. Emedlertid hade Mamsell Ekelund händelsevis kommit att märka, det en byrålåda, hvari hennes mor brukade förvara sitt silfver, och till hvilken nyckeln plågade ligga på ett ofvanpå byrån stående sockerskrin, stod öppen. Vid åsynen deraf, fattades hon hastigt af en misstanka till den främmande kavaljeren och, i det hon närmar sig dörren, frågade hon om han vid sin uppgång mött någon i trapporna? Då nu detta spörjsmål af den obekante besvarades med: Nej:, reglade hon plötsligt dörren och bad den främmande ursäkta, att hon icke kunde tillåta honom gå förr. än bon fått tillfälle öfvertyga sig om, att icke något af det, i den mot vanligheten öppen stående byrålådan förvarade silfver saknades. En blick af henne i denna låda var nog för att vinna denna öfvertygelse och se sina misstankar förverkligade. Utan att vid denna syn ett enda ögonblick förlora sin rådighet, återfordrade hon nu af den obekante det stulna silfret, hvilket han äfven, under betygande af sin ånger och under anhållan om, att hon icke skulle göra honom olycklig, befanns villig att återlemna. Denna hans beredvillighet torde dock till en stor del få tillskrifvas Mamsell Ekelunds fintliga svar på en af hans frågor : om någon befunne sig i rummen nästintill? hvilken af henne besvarades med ?ja och med det tillägg att bland dem, som voro derinne, befunno sig äfven ett par officerare. Denna underrättelse verkade som ett trollslag på den silfverålskande främlingen, hvilkens långa fingrar plötsligt nu fingo lika brådtom att ur de rymliga fickorna upphemta, som de utan tvifvel kort förut haft att i dem nedstoppa de förledande dyrbarheterne, hvarefter han, under många ursäkter och heliga löften om bot och bättring. aflägsnade sig. Af gammal oloflig förseelse hade i den ångerfulle fråmlingens fickor dock kommit att qvarstadna en silfversked, hvilken egarinnan icke saknade förr, än det redan var för sent att genom egen rådighet och mod återfå densamma. Hvad som i och för detta ändamål kunde göras, blef dock icke uraktlåtet : bud afsändes genast till stadens guldsmeder med anhållan att de, om någon person ville till dem afyttra en matsked af den och den beskaffenhet, genast skulle förklara densamma för god pris och den derefter till sin egarinna återsända. Emedlertid hade redan den ångerfulle främlingen gjort sig samvete öfver, att, huru mycket han ån älskade silfver, i sin ego behålla en pjes af denna ädla metall, hvilken han på ett olofliot Ht Stkommit För att nu försona sivt brott, fattade han det beslut att