skyndsamt tillställa den hans samvete anklagande ailfverskeden — sin egarinna, menar läsaren — nej; men en guldsmed, hvilken han trodde vara bäst i stånd att uppskatta värdet af hans ädla — handling, tror väl läsaren igen? Åh! ingalunda; men vårdet af skeden, hvilket åtminstone han trodde sig hafva förtjent för allt sitt omak. Så beslutadt och gjordt. Då Fra Ekelunds bud ankom, var silfverskeden redan mot betalning inhändigad af guldoch silfver-arbetaren Tengstedt, till hvilken ofvanbemälte främling i nyssnämnde afseende vändt sig. Att allt detta icke kunde aflöpa utan att blifva bekant, inser man lätteligen ; men någon, från polisens sida vidtagen, verksam åtgärd att upptäcka tjurven hördes icke utaf. Åndteligen kom ryktet om denna tilldragelse för Herr Advokatsiskal Grejsses öron, hvilken då som bäst var sysselsatt att afslå periodiska pressens oväntade och vågsammaanfall på Herrar administratörer i allmänhet och Herrar Landshöfdingar i synnerhet. Plötsligt fattades han af sin gamla polisanda, och, repande sig från den loyala förskräckelse, hvarutinnan, bland annat, spådomen om en viss, för den af demoralisationens gift angripne statskroppen behöflig, läkare försatt honom, omgjordade han sina länder och begaf sig ut för att kunskapa. I detta sitt förehlafvande lyckades ban vida bättre, än i sitt försök att bevisa, det hjelpen för en sjuk statsorganism nödvändigt måste sökas utom densamme; ty inom kort hade han kommit så väl den silfverälskande främlingen som ett par af hans kamrater på spåren, och mera behöfdes icke för en i polisyrket så väl bevandrad man, som Herr Greiffe, för att snart hafva så väl den ene som de andre i sina händer. Den första, han lade vantarne på, var den person, hvilken innehaft och till Tengstedt försäldt den hos Fru Eketund tillgripna silfverskeden. Under en i sällskap med Herr Greisfe tili Surbrunn gjord promenad, hvilken afsåg en presentation för Mamsell Ekelund, sökte den med Herr Greihe ofrivilligt promenerande främlingen, hvars namn lärer vara Yohan Apelqvist, att behändigt bortpraktisera ett par medhafvande böcker, bvilket försök likväl, genom följeslagarens vaksamhet, helt och hållet misslyckades. Böckerne, som af Herr Greiffe förmentes tillhöra Bonnierska länbibliotheket, togos i förvar, och vid deras uppvisande för egaren befanns att Apelqvist, för deras erhållande, i bokhandeln pantsatt ett silfverur, hvilket åter befanns tillhöra en Handelsbokhållare, AÅhm an, från hvilken det sistförflutne julafton blifvit stulet ar dess logis hos Traktör Jonsson vid Vallgatan. — Presentationen, som, i anseende till det att Mamsell Ekelund, vid Herr Greisses och Apelqvists ankomst till Surbrunn, icke var hemma, förnyades frampå eftermiddagen, då en af Apelqvists reskamrater, hvilken, enligt uppgift, skall heta C. F. Beckman, äfven fick hafva åran att blifva Mamsell Ekelund föreställd och igenkänd vara samma person, som så beredvilligt till henne återställt det af honom ur byrålådan till sina fickor öfverfiyttade silfret. Då nu likväl Fru Ekelund, af medömkan öfver Beckmans ungdom, önskade att icke något vidare åtal för det af honom från henne tillgripne godset mätte mot honom anställas, och Åhman, nöjd med att hafra återfått sitt förlorade ur, äfven nedlade sin talan, så beslöt äfven Herr Greisse att låta denna sak hvila och endast med fångskjuts till Stockholm, hvarifrån de långfingrade främlingarne sade sig hafva kommit, återsända så väl Apelqvist och Beckman, som deras tredje reskamrat C. d. E. Sarliolm, hvilken utan pass företagit sig denna utflygt till Götheborg. Med detta beslut förklarade sig dock två af det vackra klötverbladet missnöjde, och påstodo, att de, såsom frie Svenske medborgare, egde rättighet att uppehälla sig hvarhelst de sjelfve för godt funno. Denna deras rättighet bestreds på intet sått af Herr Greife; men som han höll före, att med denna rättighet icke äfven åtföljde den att lägga sig till andras vålfångna egendom, och ithy, alltsom och emedan Apelqvist och Beckman dock tagit sig densamma ; alltså pröfvade han skäligt att de, till följe deraf, förlorat sin påyrkade rättighet; hvarföre han, å embetes vågnar, dem i håkte inmanade, hvilken inmaning medförde just motsatsen af den verkan, som den påyrkade rättigheten, såsom icke förbruten, annars skulle hafva medfört. Målet bar nu blifvit förvist till Kon. Bef:hde, som, för vidare upplysningars vinnande, låtit skrifvelse afgå till hufvudstaden, dit äfven Sårholm med tjenliga medel blifvit återskickad. a Herr Miller med sitt sällskap öppnade, som ämnadt var, serien af sina representationer för denna gången med: En Prolog, Matrosen nah MT AE NA4V. ? . 1 11. ÖQ....