med sSiu iver att pasinna brottsligheter i den åklagade artikeln, kommit på en dylik tanke, ej heller om han, till föhje deraf, efter sitt sätt, att argumentera, kommit till den slutsåts, att denna tanke var öfverensstämmande med rerkliga förhållandet. samt fösjakteligen den af författaren Begagnade tropen, förmedelet sin tvetydighet. brottslig. Att han, sedan han ändieligen hunnit så långt, skulle uppmana Juryn att taga denna sak i noggrannt ökvervägande. följer af sig sjelf ; men lika så säkert följer det at ingressen till 3 5 Tryckfrihetsförordningen. att en dylik slutledning inför Juryns bepröfvande gäller Å 0, och att således åklagärens på så sätt ådagalagda hårklyfveri varit helt och hållet fruktlöst. Att den af åklagaren ur den actionerade artikeln citerade fråga icke heller på något annat sätt kan betraktas såsom stridande mot de af honom åberopade lagrum, ligger i så öppen dag, att tidens upptagande med bevis derföre, vore ett vida större brott, ån det, hvilket åklagaren, om vi ock stode hår ett helt solhvarf, kunde bevisa densamma innehålla. — Det äterstär endast nu för mig att till slutlig granskning och vederläggning upptaga Herr Greiffes anmärkningar, rörande det af honom för lagstridigt ansedda slutet af den åklagade artikeln. Herr Greiffes yttranden om dess syftning och innehåll äro allt för märkvärdiga, för att af mig (oaktadt de i sjelfra verket knappast förtjenade något annat) med tystnad förbigås. Åklagaren Säger nemligen i Sina, till Vällofl. Radunsrätten under d. 11 sistl. Jan. inlemnade, påståenden, att slutet af nämnde artikel innebår i synnerhet en hög grad af brottslighet. Statens förstöring förkunnas såsom säker, om icke en genomgripande operation skulle mellankomma, verkställd af en Statsläkares hand, på hvilken man ganska länge tror sig få vänta, och som således skulle sökas utom den bestående sakernes ordning; ty finnes den inom densamma , behöfde man ju icke vånta och vänta ganska länge. Af hvad art vore vål då aoperationen , kommen från ett dylikt håll. Asyftningen är allt för påtaglig för att kunna förbises af en råättsinnig Nämnd. I sina, under den 1:ste dennes afgifna slutpåståenden återkommer han ytterligare till de i slutet af den åklagade artikeln befintlige reflexioner, hvilka han anser vara af den beskaffenhet att de Fullkomligt stämpla artikelns anda, och med den ohyggligaste hänsyftning gifva en fasansfull anvisning, hurnledes Statskroppens förmenta angripande af den befarade demoralisationens gift vill blifva att förekomma Åc. Fe. Nu frågar jag: skulle man icke, af detta utom och inom, detta pathetiska språk och dessa af den mest underdåniga förskräckelse afpressade larmrop. kunna tro att här ej vore fråga om något mindre än konungamord, inbördes krig och fiendtliga invasioner i landet; med ett ord: en revolution med alla dess olycksbringande och afskyvärda följder? Eller hvarutinnan består annars den hypersuperlativa ohyggliga hänsyftnings, hvilken åklagaren påstår att de atalade reflexionerne innehålla? Det är mer än obegripligt att jag icke kan inse caussa movens till den utomordentliga exaltation, hvari desamme försatt åklagaren. Afven jag trodde mig hafva ögon; äfven jag trodde mig någorlunda kunna inse det rätta och orätta af en sak; äfven jag tilltrodde mig att af ett gifvet factum kunna draga åtminstone någon slutföljd; men här står mitt förständ stilla, och det gär här med mig, liksom sagan förtäljer det gick med nordpolsvandraren, att han slutligen kom till en punkt, der hans magnetnål icke mera gaf honom nagon ledning, och der den rigtning, i hvilken han skulle styra sin kosa för att komma fram eller tillbaka, var för honom lika obekant som för den blinde för verldshafvet. Jag befinner mig i den märkvärdiga ställning till aklagaren, att jag, utan att med vett och vilja hafva begatt något brott, måste bevisa att jag icke begått något sådant, och utan att ens veta, hvari det förmenta brott, för hvilket jag blifvit anklagad. består. Så svärt detta problem än är, vill jag dock söka att lösa detsamma, skulle än denna lösning icke tillfredsställa den, som gifvit mig det att upplösa. Det är för mig nog att tillfredsställa rättvisans fordringar. — Tror då icke åklagaren att en af demoralisationens gift angripen statskropp kan hemta medel till sitt restituerande inifrån, utan måste nödvändigt hemta dem utifrån? Tror han, att den band, som skall samla, bereda och ingifva de giftförjagande medlen, nödvändigt mäste vara en främlings? eller, för att begagna mig af en annan liknelse, tror han att den läkarehand, som skall verkställa en genomgripande operation på en af demoralisationens kräfta angripen samhällskropp, nödvåndigt måste sökas utom den bestående sakernas ordning? Hvad är ordning inom en sådan organism? År det ordning, då hvar och en, om än aldrig så liten, del af det hela befinner sig i sundt tillstånd: då hvar och en af dem förrättar sina funktioner och då alla samverka till det helas väl eller är det ordning, då hjertat motverkar hufvudet, hufvudet hjertat, foten handen. handen foten o. 8. v. i en ständigt geustridig vexelverkan I hvilket af dessa lägen befinner sig den statskropp, af hvilken vi utgöra delar? Harmonierå väl inom densamma hjertat och hufvudet : — Läs de läkareprotokoller, som blifvit hållne vid våra stora Stndhetsnämnders langvariga sammankomster! Uträtta händerne, hvad de böra uträtta? — Statskroppen tyckes vara vensterhändt. Verkställa de nedre delarne af organismen ordentligt sina funktioner? — De halta sig fram så godt de kunna. Statsorganismen befinner sig säledes icke i ett rigtigt sundt. tillstånd? — Efter allt ntseende, nej. Kan det tillstand. hvari sakerna befinna sig inom en så beskaffad statsorganism, kallas Åordning-å? V isserligen icke.— Huru benämner man då detta tillstånd? Oerdning. Har detta tillstånd något godt inflytande på denna organism? — Tvertom. Det är således utom den bestående sakernas oordning som medlen till sjukdomens afhjelpande böra sökas? Utan tvitrvel. Hvem har då gifvit den ifrågavarande saken sin råtta benämning, åklagaren eller jag? — Detta tillkommer naturligtvis Juryn att afgöra. Dock detta kan måhända af åklagaren påstås vara en strid endast om ord, och jag vill derföre bibehålla de af honom i sin slutsats begagnade uttryck, att botemedlet för det onda, hvarmed Statskroppen i den aklagade artikeln antydes laborera, således skulle sökas utom den bestäående sakernes ordning, emedan man, om det funnes inom densamma, icke behöfde vänta, och vänta ganska länge, Nästan hvarje civiliseradt folkslags historia vederlägger detta åklagarens påstäende, betraktadt såsom sats, och för att finna ogiltigheten af detsamma såsom slutsats, behöfver män icke ens hafta inhemtat de första grunderne i logiken. Förutsatt att en Sjukdom icke är rent af obotlig, ligger icke då inom hvarje organism förvaradt det frö, som skall häåfva sjukdomen. endast man kommer dess verksamhet till hjelp med ändamålsenliga botemedel? Det är icke dessa, som äterställa den inom organismen förlorade jemnvigten; men det är de, som undanrädia orsakerne till dess förlo2 — ji — SÅ — —— tär