betsverken varit i stånd att förvärfva sig de insigter och kunskaper, som ovilkorligen fordras för ett fullkomligt och ändamålsenligt uppfyllande af de ferfaldige olika åligganden, de hafva att iakttaga. Afsigten med den tabiå, jag nu går att uppställa är ingalunda den att dermed kasta någon skugga på alla de personers moralitet, hvilka den inom sitt lilla omtång kommer att upptaga; utan jag vill endast dermed visa, huru man vid tillsättandet af de administrativa tjensterne gått till väga inom fäderneslandet, och att författaren till den åklagade artikeln har rätt, då han antyder att de fleste af dem innehafvas af f. d. militärer, bördens och rikedomens söner. Så t. ex. började Stats-Råderne Ugglas. Nordin och Akerhjelm, efter att hafva tagit afsked från Kongl. litgardet till häst, sina civila embetsmannabanor, den förste som Stats-Råd, den andre som Statssekreterare, och den-tredje som General-Tull-Direktör. Hvad nu beträffar länsadministrationen, så hafva från regementerne till landshöfdingesätena avancerat följande: Baron Rålamb i Stockholm, Kremer i Upsala, Schmidt i Umeå, Hedenbergh (tillförordnad) i Piteå. Grefve Frölieh i Nyköping. Baron Palmstjerna i Linköping, Bergenstråhle i Jönköping, Nordenanckar i Calmar, Grefve De la Gardie i Christianstad, Grefve Posse i Malmö, Wingärd i Carlstad, Virgin i Halmstad, Edenhjelm i Götheborg, Hohenhausen på Gottland, Gyllenhaal i Mariestad. Baron Ridderstolpe i Westerås, Lorichs i Fahlun, Baron Nauckhoff i Carlskrona och Baron Mörner i Hernösand. Således finner åklagaren att af vära 24 län administreras de 19 af f. d. militärer, och af de 5 öfriga förvaltas det ena, Jemtlands, af landshöfding Törne, f. d. Stallmästare och således äfven en person, Som förut innehaft ett slags militärisk befattning. Ville man nu kasta en blick inom de grenar af Statsförvaltningen, som utgöras af Tulloch Post-verket, så skulle en enda sådan vara nog för att öfvertyga oss om, att en stor del af dessa embetsverks mest inbringande poster innehafvas af f. d. militärer, och man skulle icke behöfva nagot väpnadt öga för att varseblifva det befordringssystemets militära tendens äfven sträckt sig till åtskilliga andra civila befattningar. Vore ett Tryckfrihetsmål af den beskaffenhet, att det lemnades den anklagade tid att till sitt försvar samla alla de facta, som han kunde åstadkomma; så försäkrar jag äklagaren, på heder och samvete. det jag skulle åtaga mig att fylla ett tiodubbelt så drygt protokoll som detta med sådane, som tydligen och klart skulle ådagalägga olämpligheten af den befordringsprincip, som, isynnerhet vid högre administrativa tjenstetillsättningar, så ofta gjort sig gällande inom fäderneslandet. Nu deremot måste jag ställa mig 15 mom. af 5 Tryckfrihetsförordningen till efterrättelse och öfverlemnå åt den blifvande Juryns upplysta och opartiska pröfning att bedöma om ej erfarenheten redan mer än tillräckligt constaterat giltigheten af de åsigter, rörande administrativa tjeustetillsätiningarne, hvilka så väl jag som förfaltaren af den åklagade artikeln utvecklat. En sak till torde jag få göra så väl den blifvande Juryn, som VälloflRådhusrätten appmärksamme på, nemligen att åklagaren, i sitt sednare anmärkningsmemorial — oaktadt min i min sednare försvarsskrift gifne tillrättarisning att de i den åklagade artikeln gjorde reflerionerne. från och med orden: Då det nu icke kan bestridas ända till artikelns slut, äro rent af allmänna — icke allenast fortfar i sin vrångvishet att betrakta dem såsom endast och allenast åsyftande Svenske Embetsmän i allmänhet, utan till och med bland alla desse utmärker Landshöfdingarne såsom dem, hvilka reflexionerne isynnerhet skolat gälla. Hvar och en, som vill inse det rätta, behöfver endast kasta ögonen på den äklagade artikeln för att blifva fullkomligt öfvertygad om det origtiga i ett sådant förfarande. Den period i den åklagade artikeln, vid hvilken åklagaren isynnerhet fästat sig, omtalar uttryckligen ett län, ellev ett annat af Statens civila embeten, och dessutom gälla de reflexioner, som i denna period innehållas, öfrerallt de högre administrativa kallens innehafvare i allmänhet, utan att af dem med ea enda bokstaf utmärka någon eller nägre enskilte; af hvilket allt tydligen följer att 8 mom. 3 S Tryckfrihetsförordningen lika litet kan tillämpas i detta fall, som det skulle kunna tillämpas för alla de orättvisa tydningar af den åtalade artikelns innehåll, hvilka åklagaren i detta mål tillåtit sig. Att således hela denna, endast allmänna reflexioner innehållande, period, eller från och med orden: Då det nu icke kan bestridas ända till artikelns slut , måste skiljas från den , i hvilken Landshöfdingarne uttryckligen nämnas, har jag redan i mitt förra försvar anmärkt och anmärker det ännu ytterligare vid detta tillfälle. Att de anmärkningar, som, i den åklagade artikeln, blifvit gjorda mot dessa administratörer , äro enlige med sanningen , har jag äfven bade förr och nu bevisat; ty jag har ådagalagt att fem sjettedelar at våra landshöfdingesäten innehafvas af f. d. militärer, d. v. s. mån, som tillbragt största, eller större, delen af sin tid i barnkammaren, ridskolan , kasernen eller vid hofvet, och som icke en gång aflagt de kunskapsprof, hvilka nu anses undgängliga för en ynglings första inträde såsom tjensteman inom Rikets Hofrätter. Kollegier eller andra civila verk. Det enda jag mäste vidga, är att de åklagade reflexionerne träffa allmännare, fin jag. då jag afgafmitt förra försvar, trodde mig finna vara förhallandet; men de äro icke derföre smädliga; ty det är bevisadt. att de till alla delar öfverensstämma med hvad erfarenheteu såsom fullkomligt sanningsenligt gifver oss vid handen. Att de då icke kunna anses brottslige efter de af åklagaren åberopade lagrum , ligger både i sakens och rättvisans natur, och jag anmärker endast denna min, rörande reflexionernes allmännare tendens förändrade, åsigt af det skäl, att åklagaren icke skall få tillfälle att, i detta afseende, förebrå mig hågon inconsequens. I den af åklagaren ur den actionerade artikeln citerade fråga: Hvarpå grundar väl Regeringen sin öfrertygelse om att landshöfdingarnes vitsord alltid böra anses såsom orakelsrar?: kan icke, på sått åklagaren förmenar, hur man än vill vrida och vånda densamma , något , mot de af aklagaren åberopade lagrum stridande, upptäckas. Att Regeringen hyser denna öfvertygelse, derpa hafra vi ganska manga ögonskenliga bevis; men bvarpå hon grundar dem — se det är något, som icke är så lått att besvara, och derföre har äfven frågan enfaldeligen hlifvit framställd. Det måtte väl icke vara det tvetydiga, som ligger i bilden: orakelsvar, hvilket äklagaren funnit brottsligt ? Jag kan tryggt försäkra åklagaren, att, om Regeringen följer det af den actionerade artikelns författare gifna räd, nemligen att till höfdingar öfver länen utse sådane personer, OAAmW3 ACAOHA: AHA. RR