Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1837, sida 1

———————————— Or ss—————RTRETEE svarsskrift, till hvilken jag, för kortheten skull, tager mig friheten att hänvisa så väl åklagaren, som dem, på hvilkas slutliga pröfning utgången af detta mål beror, finnes följande, at mina der framställde bevis, rörande rätta och allmänna tolkningen af 28 8 Regeringsformen, dragna resultat eller slutsats: Af allt detta följer säleles, att: man, i fråga om tillämpningen af det af åklagaren åberopade lagrum. nödvändigt måste hålla sig till den inom bokstafsformen förvarade andemeningen. Denna blir då: att den person. som inom Rikelautöfrar högsta verkställande makten. vid ulla tjenstetillsättningar, skall göra afseende på den skicklighet, hvilken den sökandes i och för den ifrågavarande tjenstens bestridande innehar s samt om han derutinnan eger all den praktiska kännedom, som de med densamma förenade funktiomer ovilkorligen fordra. Militärposter böra således endast besällas med mililärer, juridiska med jurister, de kollegiala med de inom kollegierna för dem bildade, postoch tull-verket med de inom dessa verk arbetande eimbetsoch tjenste-mäno. s. v. Det rätta och grundlagsenliga i detta förfarande kan lika så litet bestridas , som det råttsoch grundlags-vidriga i det motsatta. — Jag frågar nu hvarje, för den ifrågavarande saken intresserad, tänkande och rättsinnig menniska om denna min slutsats är så beskaffad, som åklagaren påstar den vara, d. v. s. om den yrkar, att ancienniteten är det herrligaste och mest giltiga skäl för en grundlagsenlig befordran: ? Och, då nn denna fråga omöjligen kan besvaras annat än med nej, om ej åklagaren på: stätt mig vara saker till det, som han hvarken inför sanningens eller förnufs tets domstol gitter bevisa? För att nu tillika ådagalägga sanningsenligheten at hvad jag nyss yttrade, nemligen att åklagaren med vett och vilja förvrängt framställningen af mina i försvarsskritten utvecklade äsigter, behöfver jag ens dast göra Vällofl. Radhusrätten uppmärksam på, att han hänfört mina, i besrarandet af första anklagelsepunkiens första del framställde, åsigter till dem; som förekomma i samma anklagelsepunkt andra del, eller den, som utvecklar skälen, hvarföre förrattaren till den åklagade artikeln ansett H:r Pyhlssons rätt hafva blifvit förnärmad vid sista borgmästareutnämningen i Laholm. Att icke ett sadant förblandande af tvenne så olika ämnen, som bevisen af det orätta i Regeringsformens 28:de s:s allmänna tolkande efter bokstasven, och den enskilia åsigten af tjenstetillsättningen i nyssnämnde stad, kunnat eva rum utan att rent af föresätta sig att förblanda desamme, ligger i så öppen dag, ait hvarje trifvel derom vore ett förnärmande mot den sunda omdömesförmåga, hvermed åklagaren flerfaldiga gånger visat sig vara utrustad. Detta åklagarens förfarande är således blott och bart ett spetsfundigt försök att föra domrarne i detta mål bakom ljuset ; men att detta hans försök helt och hållet misslyckats. torde han nu sjelf inse och gunstbenäget ursäkta. — Hvad åter de af åklagaren framställde äsigter beträffar, nemligen att Ädet torde vara snillet, anlagen och äfven lynnet förbehållet att segia på ärsberäkningarne-. så bifaller jag dem af allt hjerta; men med det förbebåll, att man, i sådane fall, tydligen ådagalägger att det verkligen är snillet och anlagen, eller. med ett ord, förtjensten, och icke intrigen eller den enskilla rekommendationen, som segra. Tillståendet häraf torde blifva ett skäl mer till att öfvertyga åklagaren om, att jag icke på längt när är en så varm försvarare af blotta årsberäkningen, som han påstått mig vara. Jag yrkar endast, att, då sökanderne till en tjenst äro flika meriterade i anseende till de för tjenstens bestridande erforderlige kunskaper, men icke lika meriterade i anseende till ärsberäkningen; så bör den, som längst gagnat Staten med sin verksamhet, hafva företräde framför den, som gagnat densamma en kortare tid. Denna min åsigt har all rätt och billighet för sig, och giundar sig till en stor del på den allmänna förutsättning, att den person. som, en längre tid, med nit och skicklighet: förvaltat ett embete, bör, efter all vanlig och mensklig beräkning. hafva större erfarenhet derutinnan. ån den som blott en kort tid lagt hand vid ett dylikt, samt att den förre. till följe deraf; bör uppmuntras och befordras. Att här blott är fråga om likartade funktioner, nämner jag endast af det skäl att icke äklagaren måtte förledas att å nyo göra en spetsfundig utflygt från det afhandlade ämnet. Om jag på så sätt kan bespara åklagaren obehaget af att blifva beslagen med en ny vrängd framställning och förtydning af saken, så år det ju intet nägot ondt derutinnan? i i Åklagaren såget sig vidare hafva all anledning att tro, det jag, hvad borgs mästareutnämningen beträffar. befattat mig med ett, för min omdömesförmåga alltför främmande ämne, samt att jag således icke har mig bekant hvilka egenskaper, som fordras hos en borgmästare för ett lika värdigt, Som klokt och skickligt, uppfyllande at de flerfaldige olika åligganden, han har att iakttaga. Med all aktning för åklagarens möjliga öfverlägsenhet i detta fall, torde det dock tillåtas mig att erinra honom, det jag i min förra försvarsskrift temmeligen utförligt antydde, att jag har mig bekant, hvilka egenskaper, som fordras: hos en vida högre uppsatt edministretör, ån en