tillbragt en större eller största delen af sin tid i barnkammaren, ridskolan, kasernen eller vid Hofvet? Huru bevisa, att de å dessa ställen kunnat inhemta de mångsidiga kunskaper; som erfordras för att kunna administrera ett helt län ? Huru bevisa, att de ens aflagt de specimina, som numera erfordras för ett inträde såsom tjensteman inom Rikets Hofrätter, Kollegier och andra civila Embetsverk? Hafva de ej, att jag må så uttrycka mig, utbytt sadeln mot landshöfdingesätet, sabeln mot pennan, och militärreglementet mot lagboken med alla de särskilta kungörelser och förordningar , hvilka knappast en person, som i en half mansålder lagt band vid ett läns angelägenheter, är i stånd att känna och rätt tillämpa? Huru är det då möjligt att de, som icke ega den ringaste kunskap om dylika göromål, skola kunna göra det? Tror väl åklagaren på fullt allvar att jag med ackordsumman för en tjenst äfven kan tillhandla mig förmågan att förvalta densamma? Eller tror han väl att den åtföljer den Kungliga fullmakten ? Bevisa mig då det! Bevisa mig att man med samma lätthet kan styra ett län som man ordnar en bal; att kännedomen af ens skyldigheter såsom krigare kan ersätta det bristande i kännedomen af läns-administrationen; att den erfarenhet ; man förvärfvar sig i hofsalarne, är identisk med den, som man förvärfvar sig på sitt embetsrum, och att man på de muntra lust-turerne från och till hufvudstaden vänjer sig vid att anställa sådana reflexioner som dem, hrilka det är ens pligt att anställa under de allvarsamma embetsresorna inom sitt länsdistrikt! Bevisa mig, säger jag, allt detta, och jag skall medgifva att de åklagade 1eflexioherne äro lögnaktige; medgifva att jag för deras offentliggörande i den tidning, hvars ansvarige utgifvare jag är, förbrutit mig mot 8 mom. af 3 3 Tryckfrihetsförordningen; men till dess mä de qvarsta såsom skarpa men sanna skildriugar af det verkliga förhällandet; qvarstå i stöd af den mig i samma förordnings 2 8 1, 2 och 4 mom:r förvarade rättighet (Fortsdtlin. följer.)