Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1836, sida 2

lingarne kallas : berättelsen; är författad af. Biskop. C. F. af WVingård. och detta enda faktum torde vara nog för att redan på förhand kunna vara försäkrad om berättelsens intresse för hvilken bildad och tänkande läsare som helst. Biskop af Vingårds riksdagsmannaverksamhet är ingalunda glömd. Att hans politiska åsigter äro desamme nu, som då, derpå finnes det visst ingen, som tviflar.. Det bör dock alltid vara nöjsamt att se dem utvecklade utom den afmätta parlamentariska formen; utvecklade så, som författaren önskar, att de af hans underordnade Embetsbröder måtte uppfattas, för att sedan af dem, i samma anda, utvecklas och kringspridas till hämmande af de olyckor, folkviglarne, Ä tidsltyunetoch dagbiadsvädret kunna åstadkomma. — Utomdess innehåller berättelsen en sädan mängd intressanta uppgifter och upplysningar, att vi äro öfvertygade, det den tid, som kan åtgå för inhemtandet af ett kort sammandrag af desamma, icke skall kunna anses såsom förlorad — ieke en gang om den tages från nägot af de andra egentliga julnöjena. Pag. 5 yttrar sig författaren: Tidens ljussida år dess kunskapsrikhet. Vettenskaperne hafva nedstigit från sina höjder, att tala till folket, väl ofta såsom lärare; men icke sällan blott för att roa. Frågan är ock, om de någonsin ätertaga, icke sitt pedanteri, en gång för alla förkastadt, men sin grundlighet, alltid önskansvärd. Annu är det ock oasgjordt, om Folket blifvit egentligen kunnigt, fast det fått styckererk af kunskaper 3 men såkert är att det blifvit egenkärare, och kanske derigenom afhåller sig från vidare förkofran 1). Tidslynnets rådande håg för jordens förvärf är icke gynnande för de Fria Konsterna. De åro barn af det sköna och vilja fostras af mildare händer, än egennyttans. Också har den sednaste tiden framställt färre skapelser af det sköna. Till dess mångkunnighet hörer Konstkännedom, och yppigheten gynnar dilettantism; men ett högt och alstrande konstsinne är sällsynt. Sjelfva Skaldekonsten, hvilken såsom högst må vittna om syskonkretsen, är i våra dagar icke längre den glada Vettenskapen, men är lördystrad af en mörk verldsäsigt 2), än harmsen af politik, än smutsad af osedighet. Skådespelet, hvilket såsom sedligt bildningsmedel förr haft sina förespråkare, har genom sin skändlighet 3) blifvit ett (en) bland de mänga tidens förargelser. vår tids vittra ära, den historiska Romanen, så skön hållen af den ädle W. Scott och hans efterföljare C oo per och Irving, en lång följd af är äfven de allvarsammes förnöjelse, är nu förnedrad af Frankrikes qvicke libertiner och det unga Tysklands villbjernor. Äfren i vitterheten synes vår tid icke vara den större förmögenhetens på färre händer; men så mycket mera är arbetet äfven här deladt på flera: det är dock merändels blott arbete. De renaste Sängens ljud hafva hörts i värt Land, och flere af dem återklinga på andra tungomal. En egenhet hos oss är, att de störste Skalder och Talare tillhöra Kyrkan. Pag. 6 yttras tfarbaågort för den rastlösa verksamhet, som användes till förbättring ar menniskornas yttre tillstånd och fyllnaden af deras behof. Tidens nya Afgud — säges der — heter Industrialism, för hvilken Paal böjes knä? Det är skada att den värde författaren icke gifvit en fullständig definition på hvad som menas med den nya afgud, som han kallar I naustrialism. År det begrepp. författaren fäster vid detta ord, ursprungligen identiskt med ordet Egoism; så är endast benämningen, icke Jelsva den benämnda saken, ny — eller, med andra ord, afguden är då endast vederdöpt. Förstar äter författaren dermed den industriella sträfvan, som, under de sednast förflutne tvenne decennierne, isynnerhet hos utlänningen, tagit de intellektuella krafterne och förmögenheterne i anspråk, så har man böjt, och höjer ännu. knä för mången vida skadligare Baal, än denne, t. ex. för Servilismen med alla sina barn och barnabarn. såsom Lycksökeriet, llotgunsten, Nepotismen, Rangsjukan, Titesbegäret, Folkgunsten åec. Åe. Indnstrialismen kan, åtminstone statsekonomiskt taget, aldrig existera utan flit: och omtanka, och dessa, eller, hvad som är detsamma, arbetsamhet, hafva ännu aldrig depraverat någon nation; tvertom anbefallas de i Selsva hufvud1) Månne det icke förhåller sig med ett helt folk, som med en enskilt individ, nemligen att det först styckeris måste inhemta sina kunskaper innan det af detta styckeverkt kan sammansätta någon ting Helt? Det är ju redan en god början till kunnighet att folket styckevis inhemtar det nyttiga? Fast det ånnu icke hunnit till Sammansättningen, handlar man, lindrigast sagt, förhastadt, då man deraf drager den slutsats, att det blifvit egenkärare och kanske till följe deraf afhäller sig från vidare förkofran. Att folket Har blifvit mera sjelfständigt, det är -säkert-: och är det denna sjelfständighet som författaren gisver benämningen egenkärlek; så kunna vi försäkra honom att det icke blir staende in statu quo. . 2) Deröfver klagar man nu beständigt. Afven Dagligt Allehanda yttrade, för någon tid sedan, sitt missnöje deröfver, och med lika mycket och lika litet skäl. Säger icke författaren sjelf, alt de fria konsterna vilja , fostras af mildare händer, än egennyttans? stämplar han icke sjelf, och det med rätta, tidslynnets rådande håg-: sasom egoistiskt? Huru begära då att Sangens söner, midt i en sådan tid, som så litet förstår dem och deras värf och som mäter allt på den tränga skalan af bördens, rangens och rikedomens mättstock, skola kunna öfva den glada. vetenskapen utan att den skall fördystras af de omgifningar, som den nästan omedvetet afspeglar. Den tiden, då Skaldekonstens idkare, antingen deras sånger buro glädjens eller sorgens stämpel, voro välkomne öfverallt, är förbi. Nu vill man att de skola skratta, eller tiga; vara lefnadslustige, eller äfventyra att blifva körde på dörren; smickra, eller blifva lemnade åt sitt öde. I fordna dagar fick hvarje fågel Sjunga fritt efter sin egen näbb; nu spärrar man honom i bur och söker tvinga honom att hvissla efter en annans pipa, och dock vill man att han skall vara glad; — hvilken motsägelse! hvilken obillig fordran ! Men sådant är menniskolynnet: en sammansättning af idel anomalier: hvad som anstod förr, anstär icke nu: hvad som passar i dag, passar icke i morgon, och så vidare i det oändliga. 3) Här måste författaren utan tvifvel mena det nymodiga Franska skådefstäår a Fa.; f aah sjina rysligheter, sina onaturligt inveck