ka AE INN Årät tr en rr Lt 0 Åi ev allt ondt; men hvad som är roten och upphofvet till allt onat: maste Vater ligtvis sjelft vara ondt eller, hvad som är detsamma, skadligt. Nu är antaget, att girigheten är roten och upphofvet till allt ondt; följakteligen måste den äfven sjelf vara ond. eller. hvad som är detsamma, skadlig. Vihe man nu på dessa redan gjorda slutsatser bygga passande nya och alltjemt gå lika dialektiskt till våga, så skulle man ganska väl kunna logiskt bevisa, att både upplysningen, friheten och den sak, hvårom just här är fråga, nemligen industrien, äro, i anseende till det onda, som af dem kunde uppkomma, skadliga och böra till följe deraf qväfvas och utrotas. Ett sådant resonnemang vore emedlertid så ensidigt, föratt. ej säga orimligt. att ingen verklig menniskovän skulle vilja uppställa detsamma i annat ändamål än som ett bevis på, huru långt man skulle kunna gå i ensidiga åsigter af. en sak, som icke till alla delar öfverensstämde med ens eget begrepp om zann nytta. — Vi förmoda emedlertid att författaren med Industrialism förstår den ensidiga rigtuing, menniskosinnet får, när det, på den högre bildningens bekostnad, uteslutande sysselsätter sig med förvärfvandet af materiella fördelar, och säledes icke har håg och Just för något annat än upptänkandet och verkstållandet af de planer, genom hvilka det lättast och i största ymnighet kan förskasta sig desamme. Industrialism är då detsamma, som en öfverdrifven och mot de högre pligterna stridande industri, samt, till följe deraf, såsom allt öfverdrifvet och pligtstridigt, klanderrärd. Huruvida denne rafgud, i allmänhet taget, räknar många dyrkare inom våra landamären, lemna vi derhän; att han icke belt och hållet saknar dem, derom äro vi lika så öfvertygade, som att det då är egennyttan, som upprest och vidmakthäller hans almren. hag. 7 yttrar sig författaren: Sa mhället (2l) skakas af en jordbäfning, som genomgår dess grundvalar. Man hade kunnat tro, att det, längre åän en mansälder i olika phenomener fortsarande utbrottet af Franska Rerolutionen afladdat de eldsängda ämnena. Men Restaurationens Filaniskt okloka lilltag, ett lägga lock på FVolkanen 4); har vållat att den åter omkring sig sprider stenkasten, eidmörjan och töcknet. 3 JuliiRevolutionen var i sin systning republikansk. Att åter en kraftig Man bemktigade sig den, var en missräkning för desse, seeude i syne, som till den Gamla Verlden ville öfverflytta den Nyas äunu icke af tiden nog pröfvade 5) Samhällsskick. Onekligen voro Begeringens glömska af sitt kall och sitt ansvar och Aristokratiens missbruk blaud anledningarne till den förra Franska Revolutionen och det deltagande, den mångenslädes ann. Men nu mera synas Folken mindre veta, hvad de hafva att beklaga sig öfver, eller, beräkna möjligheten för sina önskningar, än lemna sig utan återhåll till obelåtenhetenoch söka förändringar utan att kunna als göra hvilka: Copstitntioner hafva i Bora If. åoder der de ansetts hebsk.—5 RAKA Införda, och äläåre undergått de förändringar, tiden. synts tordra. Sjeliva de oinskränkta Regeringarne föranledas, om icke af böjelse, dock af hånåcksernas och tänkesättets gang. att använda sin makt med hofsamhet till Folkets väl 6). Likväl är öfverallt lugnet osäkert, blott ett stillestånd under striderna, att utan uppsägning brytas i blinken. Folket, så ofta missbrukadt af de styrande och de höge, är icke mindre i våra dagar missbrukadt af sina ledare, än Athens Demos, i verkligheten och på skådeplatsen det gåckade. Antingen det är Abbån La Mennais, som predikar. uppror och egande rättens kränkning, för, att åter draga Folket under Prestens välde, eller Publicisten, som gör dåt missnöjdt med Styrelsen, för att trycka det under Pråssens ok 7), är det blott omklädnad af samma orena egennytta, — 4) IIvad månne väl att det parti. till hvilket författaren bekänner sig, hade gjort, om det varit i Bourbonnernes stalle? År det klokare att för ögonblicket afgifva och högtidligen besvärja försäkringar, som man dock framdeles ämnar bryta; det är åtminstone, i vär tanka, icke ärligare. Antingen man förr eller sednare tillsluter en brinnande volkan, skall den inom den varande elden bana sig väg. Ehvad man genast med svärdet, eller efteråt med diplomatiska könstgrepps vill kufva en frisinnad nation, skall den alltid veta alt göra sina heliga rättigheter gällande. 5) Då ett läkemedel, en längre tid bortåt, blifvit pröfvadt och befunnits vara tjenligt. bör det då förkastas endast derföre att det jeke år nog pröfvad? Bör man fortfara att begagna ett mera pröfvadt medel endast derföre att det har denna egenskap? Bör man det, äfven om erfarenheten mångfaldiga gänger gifvit vid handen, att användandet af det nya år ändamälsenligare än användandet af det gamla? — Om hufvudpelaren i en byggnad hotar att störta, bör man icke då söka att i tid uppföra en annan pelare, äfven om den icke skulle vara af samma, men lika god eller bättre, stenart än den gamla? 6) Såsom t. ex. i Warschau, Lyon, Krakau Åc. Åc. Författaren ger oss genom denaa tirad en vink om, hrad man bör förstå med Regeringarnes yhof-amhet. Det år således denna hofsamhet.. som släpat tusentals af det olyckliga Polens försvarare till Siberieus isöcknar: det är då den, som nödgar deras efterlemnade hustrur och döttrar. att befrynda sig med förtryckarne: det är då den, som förföljt dem in i hjertät af MWilkelm Telis hemland ; det är då den, som offrar dem åt Arabernes och Beduinernes svård under Afrikas ogästvänliga himmel; det är då den, Som icke ens respekterar de rättigheter, en fristad från århundraden tillbaka haft; det är då den, som låter tolka sin vilja genom kanoner och bajonetter mot en handfull vilseledda undersätare midt i ett för öfrigt fredligt och arbetsamt Samhälle ; det är då den. som låter hugga in på en stilla och våärnlös folksamling derföre, att denna samling eger rum på en viss, för ett helt Rikes innevånare märkvärdig dag, hvars märkvårdighet man, utan att besinna det den redan tillhör häfderne, tror sig kunna utplåna med sabelhugg och förskingrande af några individer, som fredligt glädja sig åt det vid dagen fästade minnet. Båra dessa, från historien lånade, fakta hofsamhetens ståmpel, då bör det icke våcka någons förundran att lugnet öfver allt är så osäkert, blott ett stillestånd under striderna, att utan uppsägning brytas i blinken. Under hvilken gestalt skall väl då det öppna Våld et en gång uppträda? 7) Detta är en af dagens och högra sidans allmännaste fraser. Upprepad och tusen gånger upprepad höres den dock af Vederbörande med en gåmger UPPlYPe oa om innan af do för Makten kry