Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1836, sida 2

ordnades ären 1834— 1835, att, under då varande Borgmåstarens 1 Lallolm, Herr Corins, ofta erhallna tjenstledighet, förestå borgmästaretjensten derstädes, gifte sig mot slutet af sistnämnde är med en dotter till bemälte Börgmästare; och erhöll; efter dennes nägra månader derpå timade död, genom sina slägtoch fråudskaps-förbindelser med en större del af den lilla. stadens befolkning, första rummet på förslaget. Härtill kommer, att Herr Ingemansson, som ryktet berättar, skall hafva lyckats tillvinna sig synnerlig ynnest hos länets köfding. hvilken äfven, till följe deraf, gunstbenäget skall hafva lofvat honom sitt, i vära tider mycket maktpåliggande, sörord i och för erhållandet af borgmästaretjensten. Detta lärer åfven hafva varit orsaken, hvarföre icke Herr Auditör Pyhlaon, som dock sedermera kallades till erhallande af tredje rummet på förslaget, ansåg det löna mödan att söka komma pådetsamma. Andra rummet derå erhölls af v. Häradshöfding Glimstedt, hvars meriter vi icke specialiter känna, men som vi af trovärdige personer hört berättas hafva varit. slägtförbindelserne och landshöfdingens förord undantagne, fullt ut jemngoda med Herr Ingemansns. Hvad äter Herr Pyhlson beträffar, så blef han Auskultant i Götha Ferätt AHH derefter åtskilliga domareförordnanden och utnämndes är der Audiför vid Götha Kongl. Årtilleri-regemente, från bvilket han dock är ISID sökte och erhöll nadigt afsked. i det hopp att såsom landtbrukare vinna bättre utkomst för sig och sin familj. Af inträffade missgynnande omsszdigheter föramleddes han dock att a nyo beträda tjenstemannaba sdan fr 1834. då han af Halmstads borgerskap kallades till Kämnäårspreses derstädes. hvilken funktion han ånnu bestrider. Anställer mau uu en jemförelse mellan Herr Pyhlsons sjuttonäriga och Herr Ingemanssons fyrnåriga meriter, så borde väl, efter all rättvis beräkning, vid frågan om erhåtlandet af en syssla; den förstnämnde hafva egt företrädet ; men att Vederbörande icke voro af denna tanke, det bevisar utgången, öfver hvilken man dock icke bör förundra sig, I:mo: emedan Herr Pyhlson icke sökte, utan kallades (att blifva kallad förutsätter alltid allmåänt förtroende) 2:do emedan han icke var beslägtad med någon at de röstegande och 3:tio emedan han ej å högre ort kunde påräkna någon enskilt rekommendation. Nagra anmärkningar torde det dock tillåtas oss att göra. De hafva måhända väl blifvit. gjorda förr; men sanningen kan aldrig blifva för gammal, dess grundsatser aldrig för ofta upprepade, och dess förfäktare aldrig, för mänga. Rekommendationer kunna ofta vara på sin plats, då man genom sädane kan rättvisa förtjensten och bidraga till dess fortkomst; men da de endast och allenast förestafvas af nycken, eller ett ensidigt intresse för klienten, äro och förblifva de alltid skadlige. En rekommendation förutsätter alltid , att den, som man förordar, ej är tillfyllest. eller, understundom, alldeles icke, kånd af den person. på hvilken den är ställd ; den gifves säledes i afsigt att derom upplysa honom. Är nu rekommendationen enlig med rätta förhållandet. så motsvarar den detta sitt åndamel; är den åter icke enlig dermed, så har den en motsatt verkan, d. v. s. man vilseleder den persons omdöme, på hvilken sakens utgang i mer eller mindre mån beror. Har nu denne person andra grunder, på hvilka han kan stödja sitt omdöme, så bör han icke låta sig vilseledas; men gör han det ändå, så handlar han orätt. Detta gäller både i det allmänna och enskilta lifvet. I synnerhet är det af hög vigt, att man, så väl i gifvandet af som förlitandet på rekommendationer till erhållande af Statens tjenster och embeten, är ytterst samvetsgrann och nogräknad, emedan nästan alltid en eller flere individers väl dervid kommer i fraåga. Ju längre afstandet är mellan Hufvudstaden och den ort, der en syssla, för hvars erhallande sordras Regeringens samtycke, skall bortgisvas; desto mera maktpaliggande är det, att man. utom de upplysningar som af meritförtekningen äro att inhemta, äfven gör sig underrättad om, huruvida de rekowmendationer, hvilka utom dess kunna hafva influtit, äro enliga med sanningen: ty erfarenheten har bevisat, att dylika icke just alltid äro att lita på, och alStånden spela ofta en stor rol i sådana saker. I så beskaffade fall tyckas våäl landshöfdingarne vara jost de. till hvilka man snarast borde vända sig, emedan de, till följe af de sunktioner. de skola bestrida, (unna med skäl antagas stå i mesta beröring med landsorternes befolkning och således balva bästa tillfället att lära känna de personer, som framför andra utmärka sig och af den orsaken äfven böra från högre ort utmärkas, belönas och befordras. Detta vore åtminstone det naturligaste och enklaste sättet att ga till väga för att förskafla sig kunskaper om de förtjenster, hvilkas gilI ) a Å tighet Regeringen icke på närmare håll kan lära känna. Ett är dock härvid att märka, det nemligen: att Regeringen då bör hafva all möda ospard att till höfdingar öfver lånen utse sådane personer, som i det allmännas tjenst utmärkt sig, ej mindre i kunskaper, skicklighet och säker omdömesförmåga, utan äfven i redbarhet och moralisk sjelfständighet. Sakna deremot landshöfdingarne dessa, för deras ansvarsfulla embete oumbärliga, egenskaper, så kunna och böra deras vitsord ej ega naågon gällande kraft. Det enda Regeringen då har att göra, är att antingen ensamt pröfva de insända meritförtekningarne, eller ock, når af dessa, i anseende till likhet i förtjeuster, icke kan dragas något afgörande resultat, då vända sig till någon annan för opartiskhet, sakkännedom och säkert omdöme känd person, hvilken då alltid är i tillfälle att yttra sig öfver hvem han anser mest passande för den ifrågavarande sysslan. Helt annorlunda går det likväl nu till. I frågan om tjenstemäns tillsättande i landsorten radfragas väl nästan alltid landshöfdingarne; men hurudana äro väl i allmänhet desse Embetsmän ? Hvarpå grundar väl Regeringen sin öfvertygelse om att deras vitsord alltid böra anses såsom orakelsvar? Utan att, pa sätt veckoskritten Freja gjort, utfara i anathemer mot en viss eler alla, kan man dock icke neka. att en och annan innehafvare af våra höfdingesäten langt — 112— 2 2 9 1 A. ?:d:i C . Q2 — 4— 1:12