Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1836, sida 2

lefva åtminstone i det afseendet oberoende, att han, utan farhåga för nöd eller brist , när som helst kan lemna tjenst eller Embete; men hvarje annan i motsatt ställning nödgas, med inskränkta behof, fördraga snart sagt alla besvärligheter, för att åt sig och familj rädda och bibehålla den dagliga tärpenning, som blifvit honom anslagen. Ju mera och bekymmerslösare de materiela behofven fyllas, d. v. s. ju sjellständigare den sinanciella ställningen gjort Embetsinannen, desto sjelfständigare i allmänhet hans åsigter, hans slandlingssätt, hans förhallande till Regering, Representation och Förmän. Sanningen af dessa anmärkningar lärer vara obestridlig och vi hafva skickat dem förut, för att komma till en tredje. Under frihetstiden voro alla de högre Civile Funktionärerne och större delen af de lägre Embetsmännen antingen genom födseln tillhörande Ridd. och Adeln, eller blefvo de bland detta Stand upptagne. Inom denna klass återstod då ännu något dels af den litterära bildning, hvilken från Christinas tidehvarf utgjorde dess ära, dels, oansedt Carl XI:s reduction, en icke obetydlig förmögenhet. Iläraf följde, att man sällan, rå eller okunnig eller fattig till kropp och själ, inträdde på Embetsmannabanan; och att man, i medvetenhet af sina oberoende förhållanden, kunde handla conseqvent och uti en för det allmänna nyttig anda. Då var det för anseendet icke nog att hafva, omedelbart efter confirmationsbeviset, en lLoftitel. att derefter förtära de inkomster, hvilka föllo af stora Fidei-Commisser — man var verksam och nyttig för det allmänna i dess tjenst. När således i spetsen för en eller annan gren af de publika ärenderne, fanns en upplyst, kraftfull och sjelfständig Mecenat, hade han ej svårt att leta efter och finna duglige ämnen och honom fattades, på den tiden, ej eller makt att producera talangerne och förmagan. Sedermera uppstodo andra förhallanden. Inom alla samhällsklasser delades förmögenheten allt mer och mer; — de hvilka ödet, att vi sa må uttrycka oss, förbjudit att blifva fattige, föredraga gemenligen antingen ett från de allmänna värfvens mödor och bekymmer afskiljdt lif och njuta i lugn FideiCommissariatets privilegier, utsmyckade med en IIoftitel, och denna liknöjdhet sträcker sig stundom derhän, att man ej värdar sig att inhemta ens de mest triviala kunskaper, eller Åde första begreppen? för mensklig bildning: eller ock kastar man sig i militärständet, der, under fredstid, ledigheten är lang och äträn att odla förståndet ännu ej särdeles ifrig. — Efter några års tjenstledighet tager man i sednare fallet afsked med Förbåttring på karakteren och tillbringar sin återstående lesnad utan vidare deltagande i offentliga funktioner. — Det tillhör oss ej att, för bevisande af hvad vi sagt, namngifvn personer: men vi skulle annars kanna citera dem, hvilka, oss veterligen, ifran Skolkammaren avancerat direkte bland Hofpersonalen, eller, enligt deras egne ord, 41l Hofvägen, på hvilken de också förslösat ärfda egodelar, utan att hafva sökt duglighet till något annat. Man tjenar nu icke staten för det alt sådant anses medtöra ära, utan af rent behof. Ty funktionärerne äro merendels personer hvilka, födde uti större eller mindre fattigdom, nödsakas söka inträde i statens tjenst, för att hafva sin bergning. Den Akademiska kursen absolveras så lätt som möjligt och tillåtet är, emedan tillgångarne ej medgifva att den göres långvarig. — Med kuuskaper, knappast till husbehof, men åtminstone icke djupa och omfattande, inträder adepten på täflingsbanan, der näringsomsorgen drifver honom fram med andra täflande och der slumpen eller förmågan att göra sig behaglig, bestämmer hans framgäng. Hunnen att blifva hvad man kallar homme en place får han vanligtvis familj och den mäste han underhälla blott på löneinkomsterne, och stundom derutöfver liquidera så kallade CIgkarlas-shulder-. På detta sätt under hela sin lefnad beroende af tjensten, samt törmäns nycker och fordringar och ett rof för materiella bekymmer och omsorger, utvecklar sig ganska sällan hos Embetsmannen denna krart. hvilken i de högre Ssfererne egentligen borde vara skiljomuren emellan de båda Statsmakternes olika intressen, dymedelst att han emot endera sidans möjliga försök att åaripa in uti den andras rätt, ställer sina råd, sin erfarenhet och sitt opartiska, oförvillade omdöme. Det är nemligen klart, att da den verkställande makten hufvudsakligen håller hans öde i sin hand, är han, genom ett, under dylika omständigheter som de uppräknade, existerande, nog förlätligt förhällande, tvungen att luta ditåt, hvarest hans enda stöd, vilkoret för hans timliga bergning, finnes. Han kan icke gerna agera i den enes interesse . med mindre han måste stöta sig med den andres, och följakteligen uppbär han ej sällan, onktadt de redligaste tänkesätt, de bästa grundsatser, antingen den enes ogunst eller den andres misstroende: och i hvilketdera fallet som helst , fyller han blott till bälften sin bestämmelse och sin plats. så framt man nemligen vill medgifva, att en Embetsman, den der vet att på ärligt sätt vinna Folkets opinion, också är den hvilken, om han får, bäst kan tjena Styrelsen — vältörståendes en sådan Styrelse, som sjelf agerar ärligt emot Folket. Men — vill Styrelsen verkligen hafva Embetsmän, hvilkas enskilda ställning gör dem oberoende, eller önskar den endast sådane som, derest de vilJa vål fara blindvis göra sig lifegna under de styrandes kraft ? Ouskar man det förra, tyckes det att en helt annan princip, i fraga om befordringar, än den nu gällande, borde antagas. Den lätthet hvarmed karakterseller rangsullmakter erhållas, är onekligen ett medel, som, under vår rangsjuka tid, tillfredsställer fäfängan, utan att taga kunskaper och arbetssinne i anspråk ; enär man nu fär för blott penningar, hvad som egenteligen derjemte borde örvärfvas genom arbete och skicklighet. Vi torde ej behöfva värmare utreda denna sats: ty det säger sig sjelfmant, att om man mera hushållade med dylika ärebetygelser och gjorde dem till pris för arbete i Statens tjenst, skulle mangen, i afseende på sörmögenhet båttre lottad, tvingas att för ernaende af det, som utgör malet för hans åärelystnad, först skafia sig kunskaper och sedan söka iuträde på embetsmannabanan. Styrelsen komme da i tillfälle att atminstone välja och använda de bättre ämnena, och det är högst troligt. att en eller annan, som, nu obildad. oheönRgonatt och skvmd möder Sän tromalfisvtäätjioMet med frukten af