Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1836, sida 2

Resignation. (Fritt efter Schiller.) Jag. åfven jag. är i Arkadien född, I faddergåfva tillsvor mig naturen En vandrings-stig med glädjens rosor strödd, Jag, äfven jag. är i Arkadien född ; Men falsk var eden, vid min vagga svuren. Blott en gång blommar glädjens sköna vår; För mig den aldrig, aldrig mer, skall blomma : Med omvänd fackla dödens genius star (0, skänken, vänner, mig en minnestår!) Han vinkar mig; farväl! — jag måste komma. O, Evighet, hur mörk är ej den stig, Jag trodde gå till solbeglänsta höjder! Den lyckans fullmakt, som du skänkte mig, Oöppnad an jag lågger ned för dig; På jorden kände jag ej nägra fröjder. Upp till din thron jag höjer dock min bliek Och fordrar rätt, beslöjade Gudinna! På stjernan der en sorntidssägen gick, Att här af dig man sin belöning fick. Och att du kallas vedergällarinna. Här, sade man, sin lön skall Dygden så, Och här skall straffet Lasterna förbida; Här skall da blotta hjertats dolda vrå, Och ödets gåtor lära oss första, Och hälla råkenskap med dem, som lida. Här den Försöljde skall få lugn och frid, Och Tålamodets törnebana ändas, Här trötta kämpen hrila från sin strid, Och morgonstjernan, efter nattens tid, Som salighetens sabbathsrärold tändas. Gil — sade du, — din glada ungdom mig! Ersättning dig ett annat lif skall gifva; Ej bättre vexel kan jag bjuda dig Prag den, o yugling, arag den der på mig! Jag gaf dess fröjd ; må löftet uppfylldt blifva. Gif mig din Laura. (ljöd, o Evighet. På nytt din stämma) hjertat af ditt hjerta! Jag din försakelse att skatta vet! Utur mitt bröst den Dyrkade jag slet : Din blef hon, din — förtviflans var min smärta. Då sade verlden med ett spotskt förakt: vDin vexel, narr, skall aldrig ge valuta ; För dig bedragerskan en snara lagt: För verklighet har hon dig sknggor bragt — Du är ej till, når du bör lönen njuta. Och smådarskaran sporde hånligte ?Nå! Har än ej nog du för din fördom pliktat 7? Kan aldrig du då lära dig förstå, Att allt derofvan, du förtröstar på, År blott en nödlögn — är för hopen diktadt? Hvad år den framtid, som du tror på än? Hvad Evigheten, som du darligt prisar? Slit sönder slöjan, som betäcker den, och jättebilden af din ångest känn! Hålspegeln likt ditt samvete den visar. Hvad är väl — ha! i all sin glitterprakt — AA hatar an din smårfa lindra-