Ett bländverk blott af phantasiens makt, En tidens mumie, från grafven bragt, Den Hoppets balsam blott att mulina hindrar. För Hoppets tomma qvinnolöften gaf Du bort det Säkra, som du redan hade. Sextunsen år har Döden svängt sin glaf, Sett millioner sjunka i sin graf 3 Men hvad bortom den skett han aldrig sade. Jag Tiden såg, hur, hastande, han gick Tilll dina land och såg, bur, bakom Tiden, Naturn låg lik — visst håpnade min blick, Och ingen tröst ur grafvens djup jag fick 3; Dock tron på dig jag bibehöll i striden. Min glädje troget har jag offrat dig Att dina fröjder bortom tiden vinna; Jag tåligt hört hur verlden hånak mig; Inför din thron mitt knä nu böjer sig: Min lön jag fordrar, vedergällarinna! Med lika kärlek (ljöd Gudinnans svar) Jag älskar er, J menskoväsen, alla. Två syskonblommor jag planterat har, Bland jordens törnen vexa än de qvar, Och Hopp och Njutning kunnen J dem kalla. Dock den, som en af dessa funnit, han Bör ej den andra, oförnöjdt, begära: För den är Njutningen som tro ej kan; Men den, som Hoppets stjernelilja fann, Försaka måste han sig tåligt lära. Och du har hoppats — detta var din lön, Din tro den glädje, som du skulle smaka. Hvar obegagnad glad minut. hvar skön, Ar flydd för alltid ; ingen Ängrens bön, Ej Evigheten sjelf den ger tillbaka. E—ER.