Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 maj 1836, sida 2

— — ———— ——— — — (Insändt.) Burt dör din hjord, bort dö Fränder, och sjelf dor Du äfven; Ett vet jag, som aldrig dör — don om den, som dog, och ryktet för d som sig ett gvdt förvärfvat. ; Å — Ä ODEN. Ea den mest fägnesamma anblick i samhällslifvet erbjuder onek åskadningen af en Many hvilken liksom blott synes lefva i ojutningen samxet-grant, nitiskt och ordning-falit sköta sitt kall, som, oaktadt en hög der och försvagad bhelsa. med den största noggranhet uppfyller sina Emb pligter och vid allimänheteubebof af hans tjenster ej sinåaktigt fäster Sig derreglemeutaviskt bestämda arbetstimmar, utan alltid, — ja årven da når: dra wieder eo allmän fara, al räddsla för sitt lif, undandraga sig tjenstgö gen, modigt och i förtröstan på eu högre makts bistand skyndar till sin Fp för att vara der der förste och den siste; som på denna post. i daglig De sing med menniskor at olika bildning, likväl mot en hvar visar det lugn vänliga alfvar, den rättradighet och värdighet som utinärka den sanskyl ådle och bildade Manuen. Säkert skola Göteborgs Innevånare i denna fris malning igenkänna de sanna dragen at en Embetsman, med hvilken fleste af Stadens lkandlande statt i nästan daglig beröring, vi mena: Pac luspectoren. Ofver-Direktören von Siwers, som nyligen tagit afsked och nat den ansvarsfulla betattuing han i mänga år till allmänhetens nöje bekl för alt cena sina aterståcnde dagar åt Ingoet. Haus tillryggalagda bana uttrycket af den öfvertygelse: att han ansag ansvarigheten för sitt kall strä sig bortom jorden, — bortom tiden. Den kärlek och aktning han genom stilla usen tfedkbara vandel nedlagt i sina Medborgares bröst. skall ljutt för ma återstoden af hans lefnad, och saknadens tar på hans graf eu ga hans. skönaste äreminne. ( Tntaocns nå begäran-.)