Rått mången vån du också i lifvet vanHrars qvalbesökta själ nu dig saknar ömt. I vänners rund du var eemeutet. Höll det tillhopa, som ville söndras. I öfvergifven enslighet qvarstå nu Ditt hjertas älskade uti dödssvart skrud; Men djupast makan dig doek saknar, ömmast de qvidande barnens skara. Otröstligt klaga dessa, när dagen gryr, När natten skymmer, tårarne flöda än. Gud gjute nadens underbalsam I deras själ, du som slår men helar! Din graf är båddad: står som ett sår som nyss I jordens sköte ristats; men på dess mull a DÖödsrosor skola fredligt växa, Skola af vänskap och kärlek vattnas.