Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1836, sida 3

Manga hafva undrat, att i en tid då allt discuteras och de liberale isynnerhet icke få säga ett ord, utan att blifva öfverfallne eller, som det heter. beriktigade, en hel hop ganska eftertäukliga upsatser om gens amicissima fatt passera utan all upmärksamhet. Hvad göra väktarne? sofra de? Eller är politiken omvänd? Detta sednare är högst otroligt; och det terra kan knappast vara annat än en låtsad sömn. Hvad är då skälet till denna skenbara likgiltighet för anfallen mot den älskade nationen? Hvarföre vill icke atminstone det blad, som företrädesvis kallas det ryska, röra på sig och näpsa de påflugne? Man har gissat hit och dit. Ä Om man någonsin förmärkt någon aktning för nationalkänsken. så skulle man gissa, att denna consideration bunde munnen till på oxarna, som tröska ellen fsasom skalden säger) skrifva; men dylikt har aldrig hiittillförsports. Man är således bortkommen i gissningar. Det troliga företaller mig vara, att det blir nog. men att man behöfver tid att bereda sig, för att komma med något hej dundrande. Detta torde häldst vara att vänta från Upsala. där man. i sin kompletta okunnighet om den verkliga verldens gång och sitt lärda förakt för allt så lågt som folkets känslor och önskningar, säkerligen icke kan lenma onäpst ett tvifvelsmal om förtråffligheten af en styrelse och en politik, som är mönstret för all monarkism. Till hvem skulle man se up, livem skulle man anropa till skydd mot tidens jakobinism, om den östra politiken blir lemnad till spott och spe för den olärda pöbeln? Huru skulle något heståndande kunna skyddas, om mönstren för all faderlig styrelse finge onäpst förolämpas af jakobinismen ? Goethe diktade om en jätte, som lade styrkan i sin skugga: men det var ohöfligt emot jätten att utsprida dylika misstankar om honom. Kunde han på afständ visa kraft, så var det ju nog. åtminstone för dem, som behötde låna den till sina åndamål. Hvad angår det den preana uttärtas och stor finktan underhållas ? — rerlden, om belätet sjelft har någon inre styrka elier icke. blott det ban på engt häll kasta en väldig skugga, med hvilken stora ting kunna: ——