Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1836, sida 2

FRAN REDAKTIONENS KORRISPONDENT IU STOCKHOLM. D. 7 Mars 1836. Tidningarne hafva icke haft så roligt. som man kunde vänta, af det sista barocka upträdet i publici-tlägret: imm tyckes icke liafva besinnat, huru ytterst löjligt det är. Man bör kanske mindre såga, med Åftonbladet. att Ninervas uggla kommit i vederbörandes mäåsse: den bar däremot. enligt mitt tycke. trampat ned sig sjelf. Hon vill visserligen visa sig sfelsständig och på sitt vis uphöjd öfver vederbörande samt samedelst berättigad att emellanåt tufsa till kem; men vid lngnare besimnande skall hon ntan tvifvel inse, att detta icke får drifvas för långt, ty hon maste känna med sig, att om hon ger magten til spillo ät allmänhetens han och spott, har hon i sjelfva verket ingen fast punkt att stödja sig på. För sken skull böra vål hon och hennes stallbröder någon gang ogillaty det ger begrepp om sjelfständighet; men detta skall först och främst, i enlighet med Svenska Akadenriens gyllene regel, inskränka sig till det allvarsannma, och sedermera gå vt på en Fopposition i royalistisk anda. Den förra regeln öfverträdedes, såsom vi sett, svära af Minerva ; och då hon trodde sig iukttaga den sednare, var hon allt för mycket solblindSaken synes hafva förliällit sig sår att vederbörande blifvit strängt och välförtjänt klandrade, för det att Ständerve förleddes att, i fråga om passevolancen, fatta ett beslut, hvarom de icke ägde besluta, utan rotehallarne bordt höras, emedan fråga var om kontrakt, sov hvarken ständerne eller någon annan äger förändra utan kontrahentens begifvande, och att man nu föresatt sig att, sasour ersättning, visa en öfversvinnelig liberalitet i en annan fråga och höra heta folket i en lagstiftningsfråga. Pet var detta sken af popularitetsjagt, men ingalunda det lagstridiga i åtgärden, som förgrymmade opponenten i royalistisk anda. UIIan besinnade dock icke, att de liberale — och så visade sig vid det tiklfället reta svenska folket — icke skulle erkänna den oäkta stägtingen, man ville pluttra på dem: och Min. stod saledes genast i ev falsk position, hrilken hon sedermera, fast med blödande hjerta, måste försvara genem förnyade utfall. För att complettera förbistringen och positionens faiskhet, upträdde en insändare, en al de fullblodiga. hågsina födbrrna, och jåm rarbe sig erharmeligen, att Minerva, som varit så rentärig uvenarkist, na skalle väga gå in på de liberales näsvishet att tala om regeringen. da mamligen ingen sadan finnes. utan blott en Konung omgifrer al veservanter. T)en djepa vördnaden för högfsinheten förledde Minerva att införa skriften; men hbon vred sig illa under operationen och förklarade, att insändaren ögonskenligen Åieke var journalist. Åndemeningen häraf är: Minerva kan visserligen icke neka, att hon sjelf drifvit alldeles samma satser med insindaren, och att def blott är med texnes kalfvar, som han plöjer. Men hon har alltid varit mera slipad — mera journalist — och iusvept kalfvarna i diverse skylande svängningar och täckelser. Då de nu framdrofos i heia sin stygga nakenhet. skämdes hon sjelt ör dem: de nttalade allt för tydligtatt man vilt hafva svenska folkets granskningsoch yttranderätt öfver regeringen till en död boksta. Beedlertid skrattades här mycket godt öfver Minervas vånda: hon kunde icke försöka ucka, att det var hennes egna satser, till punkt och