pricka. Skandalen var så stor, att StatsTidningen sjelf hals öfver hufvu skyndade att desavouera den stackars insändaren, hvilken således blef lemnad udeles på bar backe, utskrattad af de liberale och abandonnerad af sitt eget parti. Då Minerva sedermera skulle gå in i hufvudsak och försvara sitt förets att tala om regeringen, var hon lustig att påse. Att vi skulle därföre ägtear discussionsrätt, att Sverige är en lagbunden (constitutionel) monarki — nej. ubevars, det var icke meningen! Vi hafva icke en regering i samma men g som Frankrike och England ; långt därifran! Nej, vi hafva en i samma menilg som Preussen, Österrike, ja Ryssland, där man i societeterna talar om le Got vernement. Efter atskilliga svängningar om resignationers nytta eller skadlig) het nu, om lumpenheten af de Ålagrar. hon sjelf skurit under monarkismens fana (åt hvilka hon skrattade, och så gjorde allmänheten), med mycket annat, däruti hon behändigt nog drager sig ifrän svaromal på de egentliga förebråelserna, upgör hon en trosbekännelse om hvad hon menar med regering. I fall, M. H. icke häller Minerva, så skaffa sig N:o 23 och läs med upmärksamhet denna troshekännelse; den är märklig nog. Man skulle i hast taga den för ett slags liberalism, men uti de rikes interesse, med ett ord en sådan frihet, Som gjorde och på vissa ställen ännu gör sig gällande under de ägta aristokratierna, liVa vilja hafva sitt finger med i styrelsen, utan att äga lagliga rättigheter därsi. emedan dessa falla det öfriga folket i ögonen och väcka dess lust att desa dem. Däremot då ingen har en rätt, som synes, kan man afspisa alla de för-yckta med den invändningen: vi hafva det ju icke bättre sjelfve. Det är bed-mast att styra, utan att synas styra, ty då ar man sjelf icke underkastad någon koutroll. emedan man icke äger utåfra någon, NB. lagligen. Aldrig bår man sett någon öppenhjertigare antydning af skälen till aristokratiens hat wat constitutioner, än Minerva här gifvit åen. Det förundrar mig, att denna hädelse icke väckt mera upmärksanhet inom publiciteten. : Högst nöjsam är den ton af blandad öfverlägsenhet och sorg, hvarmed Minerva ber regeringen icke exponera de få ännu befivtlige rätttrogne. I sitt hjertas ödinjukhet talar hon först om sig. Vi begöra allenast, Säger hon, att Regeringen ville tänka litet grand på oss och alla andra, som ännu här i landet sta fram och låta kalla sig monarkister. falla sig, ja: men hvad de ärocom de förstöra monarkien genom sina oförnuftiga anspråk pa dess vägnar, det gör ingen ting. Minerva vidhåller naturligtvis den gamla dumma lögnen, att alla andra än bon och hennes anhang strida mot monarkien, eller vilja republik, dä det däremot torde kunna bevisas till complett evidens-, attom monarkien skall kunna räddas. måste det ske på sådant sätt, att dess minst vackra sida döljes så mycket som möjligt, d. v. s. den sidan som Minerva vill halla fram. Icke räddar man menarkien med att öppet vitja göra den till en skärm, bakom hvilken en fraetion, som kallar sig de sansade bland folket och de som ära nagon ting, skola hafva tillfälle att drifva sitt spel och styra okontrollerade. Men. jag mårker. att jag faller in i en ton. som jag icke vill taga. Det vore orätt att ivrarga sig öfver politici, som icke tros af nationen. men så mycket flitigare tro på sig sjeltvas som kajla sig monarkister, under det devas prat aldrig kan annat än reta känslorna emot all monarki: som dikta känslor och afsigter på sina motstandare: som. med ett ord, önska göra mycket ondt. men lyckligtvis icke förmå något, om icke indirecte, eller genom att insöfva dem, som häldst böra vara vakna, och reta dem, som längesedan vaknat. i Cd Sedan Minerva bedt regeringen att icke mycket ofta blottstålla sig med åtgårdar, som nödvändigt skola skada både henne och hennes vänner i det allmänna (i hvilken önskan jag instämmer). förklarar hon. att hon :icke beslutat sig att stöta i väktarhornet, om icke all ting hade visat, att det var hög tidy.och om någon annan utväg varit att tillgripa. IIäraf lärer man. I:o att det är hög tid (hvilket mången liberal tyckt och fatt snubbor för sitt tycke), och 2:o att dä det är hög tid, då är en sparlakansläxa af Minerva en utväg att tillgripa , d. v. s. det år ändock en utväg, som hjälper. E ter detta upträde speltes ett litet roligt efterspektakel. Lilla Statstidningen, såsom Minerva kallar Journalen, utsprutade det skum, som Statstidningen lät afskumma; och Minerva tog miste — säger åtminstone efteråt, att hon tog miste — om fadren (befruktaren, säger den pruda damen helt blygsamt) till detta skum och fick tag i en stackars Piplekare, hvilken hon genast stämde om barnföda. Nu ville ödet, att en, hvars förfsäder varit Pip!ekare, stod bredvid och tog sak på bak, sedan en skalk hviskat at honom: det är ju dig. käringen menar. i llan begynte då att förbauna sig. såsom Petrus, och svärja vid heder och ära, tro och samvete, att han vore oskyldig; det kunde ju hvar kristen själ se på honom. Då blef Minerva rädd, men visade sig heroisk: och imedlertid blef en stackars tertius interveniens framskuffad. som bekånde, att han var den sanskyldige. Denne fick då upbära alla utgjutelserna ur vredens skäl, och allt öfverslätades med härefoten. Minerva fann, att hon huggit på sin egen skog. och dolde ilskan mot sig sjelf under ilskan mot en arm bulvan — en whip boy, som Shakspeare kallar dylika persedlar. Uptåget lofvade att blifva roligt: men aktörerne besinnade sig, och allt sjönk ihop till en simnlaere. Imedlertid måste man tillstå. att käringen är en bland de mest slipade tactici, då det är frågan att slas nuder retraite: man skulle nästan tro, att hon är lika arg ock lika modig, som vid bataljens början. Hon är deck pu ögonskenligen skamflat: om det icke var vänner. som hon i sin ilska klöst, så var det åtminstone sädana, med hvilka det var klokt att synas vån. för att icke gifva det gapande slöddret glädjen af ett flatskratt at hårluggninga mellan de sansade bland folket och dem som åga någon ting!. i Desza tambourapror, såsom Frontin säger, äro mycket roliga och behöfvas sannerligen för ombyte under dessa tiders tråäkighet. ju i I Redovisning. Genom Kongl. Prenssiska och Tjenstf. Kongl. Danska Consuln Herr F. Willerdings föranstaltande hafva flere Menniskoränner i Götheborg. uppå min anmälan om den nödstållda belägenhet hvaruti 7 Danska Fiskare hit ankommo den 10 sistl. Februari. och sis sedermera hefunno, ädelmodigt Sammanslkkänfit