Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1835, sida 2

v—T I Herr Trelats Tal inför Påärs-Kammuren. (Forts. fr. föreg. N:r och slut.) I Det är mu, rörande omständigheterna af detta offentliggörande jag har en förklaring att afgifva. Det är Jag, som inlemnat den åtalade skriften till Tidningarne Tribune och Råformateur; det är äfven jag, som åsatt alla underskrifterne, öfvertygad att denna skrift uttryckte känslor, gemensamma för oss alla, och att ingen ibland oss skulle deraf förneka ett enda ord. Också, hade vi ansett det för vår sak nyttigt att förklara, det vi alla undertecknat den, så skulle vi ej ett ögonblick tvekat, men vi kände att en dylik ådelmodig osanning endast skulle lemna magten friare spel. Det är således jag ensam, som är den skyldige. En ibland Eder, mine Herrar. Herr de Bastard, har i går högtidligt förklarat, att uti oflentliggörandet af den ifrågavarande skriften låg det egentligen brottsliga: äfven författaren. Herr Michel, är följakteligen saklös; och, i sjelfva verket, hvem kan väl förhindra oss att till våra vänner enskildt skrifva bvad vi behaga, det är endast den, som inför allmänheten gör vår skrifvelse bekant. hvilken bör tilltalas; de båda ansvarige Fidnings-utgifvarne, af hvilka den ena, då den åtalade skriften i deras Tidningar infördes, reste i södra Frankrike, den andra satt i fängelse, kunna ej heller rättvisligen straftas för dess publicering: det är endast mig, som hela skulden drabbar. oo Nu, mine Herrar, tillåten mig några allmänna betraktelser. Jag anser nödigt att noga skildra Er ställning och min. Det är ej sedan gårl j j dagen vi äre fiender. Ar 1814 förbannade jag den man, som hade fjettrat friheten: år 1813 grep jag till vapen för att bestrida återvändandet af Edra kärälskliga Ilerrar; i Juli 1830 gjorde jag min skyldighet såsom många andra, och med lycka; 8 dagar derefter återtog jag mitt gevär, ehura ej krigare, och begaf mig till den post LaFayette oss anvisat, för att marschera mot Er personligen, mine Herrar! Det var i min när