I l j t Att det 2008riga Indeluingsverket. åanu i nårsovavde tid. äger ott så oskattbart värde med afseende på dess ålder, är detsamma som utt vilja påstå, det de rustningar, som våra förfåder barit för fiera sekler tillbaka, skulle passa än i dag för denna tidens bjeltar. Då ferr C. v. H. anförer, att motiverne för nekade bidrag till försvarsverkets vidmakthallande Åe. utgått från Danska eller Ryska kabinetterne, da atsky vi med skäl rätta benämningen af så låga och i högsta måtto nedriga och äretörgåtna tilimälen, ehuru rätta benämningen deraf ligger oss ytterst på tungan; men då han sålunda fortsar, neml.: att dessa KricsRåder med innerlig sjelfjörnöjelse rigta sina förmaningar till en Manark. som emot verldens största fältherre med framgäng ledt det öfriga Europas armeer, då öfverlemna vi oss under djupaste tystnad åt granskningen af den beundran, som denne store Monark väckt hos de allierade armeerna, och den välsignelse han skördat af Nationen för detta ärorika och stora fälttags lyckliga fulländande, hvaraf Enropas frihet, Norriges förening och Svenska National-skuldeus betalande blifvit en oundviklig följd. Då Herr C. v. H. upplyser oss om hvad And. Danielson menar med en förtjenstsull Riksdagsman, såger han: det år en sådan som säger nej — till alla skattebidrag, och som motarbetar Regeringens inverkan på Ståudernas rättigheter, men sullföljer, likväl i parenthes, borde heta, som bemödar sig att göra inkråktningar på Konungamaktans område sv mao skulle deraf kunna göra den slutsats, att Herr C. v. II. fordrar de sistnämnde egenskaper af en förtjeustsull Riksdagsman; om så verkligen är hans mening, så skulle såväl vi som många andra, ja mängden. blifva honom högligen törbundne, om han ville i sin fulla och klara dager framställa de skål och grunder, som kunna föranleda till detta påstående. Då Anders Danielson slutar Sitt tal med Gud hevara Fäderneslandet! ti, hade vi visserligen önskat, att han ej förglömt tillägga det vackra och ärligt Svenska uttrycket: moclrKonungen ; ett uttryck, som från urminnes tider alltid åtföljt de höga personligheter, som oakbrutit beklädt Svenska thronen; men vi tillskrifva Anders Danielsons varma nit för fåderneslandet helt och hållit denna glömska, den han troligen ock i momenten Jelf funnit, men svarligen i tilllä!let kunnat rätta, då etiketten fordrar, att man först skall ställa sin bån till Gud för Kouungen och derefter den tör Fåderneslaudet; vi tro således, att Herr C. v. H. bordt ösfverse med detta af And. Danielson begångna fel. Att ex stor man, helst om han där Konung, vanligen blifver lika illa bedömd af sin samtid; som en kolossal bild blifver det, om den betraktas. på sör nära håll, synnerligast om tidens folk skulle rara mer ån vanligt snaväxt, är en fras, som onekligen har mycken ord-klang, men svärligen står tillsamman vid en närmare analys: hade Herr C. v. H. med oss tillfa lio delat den öfvertygelse vi äga om vår Höga Monarks kolossala egenskaper, han hade då ej behöft nedsätta Svenska folket till dvärgar, för att så mycket lisligare kunna uttrycka det kolbssala. Here (. v. I. torde veta, att allt är relativt: att synas kotossal bland små, betyder litet; att synas k losgal bland stora, betyder deremot mycke:. ÅI.joestätets kolossala storhet hade saledes här varit vida mer fattlig, om den, betraktad af Jettar, ä8 ven varit Kolossal; men ven med detta hade comparationen i så fall varit oriktig, som man i det kolorsala väl beundrar contureraa, men deremot gemenligen saknar det acierverade eller finslipade. Att i öfrigt denna tids pygmå-reaputationer, åtföljande Carl Johans historia; kan sta tillsamman med de insecter som nu krypa på Gustaf den l och Gustaf den I! Ådolss bildstoder, öfvertygar mig ån säkrare om det förakt och den asky. hvarmed efterverlden skall rättvist kröna de servilistnens Getingar. Soi under nuvarande tid svärma för att söka. sitt uppchälle på de idoga bilens — bekostued.