Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1835, sida 2

edningar till betraktelser, som Anders Danielsons, vid det tillfälle då han, :om äldsta ledamoten af Bonde-Standet, tog afsked af talmannen; det utmärker sig genom en återblick på Ständernas syssekättning och en hänvisning på mnvad vid ett blifvande riksmöte bör af folket behjertas: så mycket mer att värdera, som man i de öfriga tal, hvilka höllos vid Ständernas atskiljande, rörgälves söker annat än, intet i sak sägande, fraseologier. Om A. D:s tal icke kan sågas substituera ett thran-tal, så hade derutur atminstone kunnat nämtas stoff dertill. Den aktade Dannemannen yttrade, som följer: Mine Bröder! Afskedets stund äger i alla lifvets förhållanden en inflytelserik betydelse: skiljsmässan ma föregå emellan vänner eller ovänner, höge eller läge, ke elier fattige. Det finnes i menniskonaturen nedlagd likasom en instinkt! k tanke, som alitid i mer elier mindre mohn gör sig gätlande, då mennisko kuvilka handlat och verkat tillsammans, skola åtskitjas: och denna tanka är: vi torde ater behöfva hvarandra — en tanke, som är nog mägtig för att inverka i de fall, då en inre aning eller ett yttre trang kunde framkalla likgiltigheten, vid förutseendet, att man ej äterser hvarannan. Menniskan är ändock alltid färdig med sine önskningar, sine förhoppningar, sitt begår att vara lycklig och göra lycklige: och hennes känsla sträfvar, att i afskedshandlingen kunUna sammanbinda minnena af bvad hon erfarit med fravitidens förhallanden: allt e ter som hon uppfattat dessa. l I detta afseende star folkrepresentanten i närvarande tid och i snart sagdt alla länder, i en ställning. som ger ökad helgd at den dag, da folk-ombudens offentliga verks unhet upphor. Om skiljsmässan möjligen är betydelsefullare, der utbildade och tör serskilda afsigter handlande partier finnas än i de lyckligare samhällen, der blott olika meningar skilja sig om sättet att vinna ett gemensamt mal: medborgares allmänna vål, — så är den likväl aldrig och ingenstädes utan intresse för tänkaren och medborgaren, och detta allmänna intresse stiger naturligtvis i samma mohn som lagstiftningens former eller organer eller begge tillsammans, lemna at nationerna mycket öfrigt att önska I denna be ägenhet befinner sig onekligt Svenska Folhet. och det tillfälle, dä nu Sverges Rikes Ständer åtskiljas efter änan ett 500 dagars Riksdagsar är så tillvida betydelsefullare, än de föregaende riksdags förafskedanden hvilka nu lefvande generation åskadat. att aldrig förut en så stark slitnin blifvit förspord emellan de opinioner och de institutioner, hvarpå samhällets fortgaende verksamhet hufvudsakligast hvilar. l Redan länge har nationen känt sig nedtyngd af dryga penningskatter, under fallande pris på sin näringsflits produkter och minskade befiållningar af sitt arbete, — till en del resultater af den rubbning i alla vården, som ett illa uppfattadt pappersmynt-system alltid maste medföras; men ätven till stor del en verkan af förvaltningsoch försvars-systemernes. emot landets nuvarande tillgangar, oproportionerade kostnader. Länge klagade de skattdragande klasserne deröfver och väntade förgätves af sine så kallade ombud, att de skulle använda deras beslutande rätt i beskattnings ärenden för att afhjelpa missförhallanderne. Desse ombud, till största delen icke tillhörande nämnde klasser, utan snarare förenade i motsatta intressen och beroende i sne enskilte och sine corporationseller ort-intressen af en regering, hvilken, anseende sig godtycklig lagstiftare i folkets ekonomiska ärender, öppet nekade till de nationella utskyldernas tyngd, under det den förbisåg nödvändigheten att skyndsamt och rättvist göra ett slut på den sinanciella oredan, skulle naturligtvis sent eftergifva för tordringarne på besparing i Statsntgifter, hvilka så lätt synas nödvändige, emedan det aldrig saknas föremål för deras användning. Påskyndad i den alitför patagliga öfverdriften i anslagsnit, som framkallades af en odosterländsk och omoralisk ledning af sista Riksdagen, bestämde dock den starka folkopinionen äfven de densamma svagt uttryckande Ständsombudens röster vid denna Riksdag: och afslagen till en stor del utaf de anslag Regeringen begärt: så föga vigtiga, då man betraktar anslagsföremalens beskafsenhet, att de synas lätt kunnat fördragas: blefvo för denna Regering, sedan den redan alltför obetänksamt satt sig i behof af desamma, så att säga det ozedda ridundret af ea skattevägran, som nn spökar i de sakallade Konstitntionella staternes Politiska ordböcker, utan att någonsin lata se sig i verkligheten. I denna helägenhet och då man hör ifrågasättas hoppet om mera tillfredsställande resultater af nyvalda folkombud, är det Representanfens pligt, att ännu i afskedets stund ådagalägga sin fasta öfvertygelse: att de skattdragande klasserna icke förma mera: och att hvarje försök att utpressa offentliga inkomster utuc deras uttorkade enskildte inkomst-källor skulle nu vara en verklig grymhet emot dem och ett brott n:ot sunbåället: en varning hvilken tillika för den tänkande medborgaren bör åäga så mycket större vigt, som det är mer ån sannolikt, att det stadgade Silfverrärdet för kredit-myntet, hvari penningeskatterne finnes bestämde, oriktigt lämpadt efter det icke naturliga värde som en fixerad sedelstock under skiftande handelsoch närings-förhällanden hade antagit, rakat att blifva nog tungt för de betalande. Denna pligt emot Regeringa och Folk kunne vi. mine Bröder! så mycket lättare fullgöra, som vi l allmänhet vid denna Riksdag visat oss Örvertygade om sanningen häraf, men vi böra dervid icke eller fördölja för oss att vi sjelfve gjort föga, för att i roten afhjelpa det onda, som alltid atsoljer ett otjenligt, orättvist och tryckande beskattningssystem. Bonde-Ståndet har väl visat sig ana orättvisan af de nu gällande bevillningsgrunder; det har yrkat en klassifikation i personella bevillningen. och röster hafva höjt sig för den stora, den nödvändiga principen af en progressia arseoch sörmögenhets-asgift; en princip som måste förr eller senare i sam— — — DNDNe 12