Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1835, sida 2

(Insändk.) Åra åt de storas välde , Högheten i all respekt, Men då denna dom han fäldr — Visst var Gubben litet knäckt, . ö Fru LENNGRES. Det hörer till tidens ton, att, med mer och mindre skäl, klaga öfverbureaukratiskt förtryck, från de högsta myndigheter till de lägsta. Att detta dock sträcker sig ända från de Auctoriteter, hvilkas snedsprang påkalla Riksrätters uppmärksamhet, genom Landsorternas Polisagenter. ända ned till allmänhetens portvaktare, åär dock ett fenomen, som det var vår tid och vårt samhälle förbehållet att upplefva. Insänd. har sjelf varit vittne till ett dylikl. Vid en af mina aftonpromenader häromdagen, blef jag, af en folksamlir på det ställe utom Kungsporten, hvarest landsvägen och nya Allen skära hvarandra, föranledd att fraga efter orsaken dertill. Innan något svar mig gass, blef jag varse inuti nya Allen ruinerna af en likvagn. som likväl uti sitt illa tifltygade sköte ännu förmådde uppbära den dystra boning, hvaruti den döde hvilade lugnt, till en besynnerlig contrast, mot den sorlande mängdep omkring honom. IIästarne voro slitna från vagnen. och samteliga remtygen erbjödo en lockande aspect för Sadelmakaren. Kusken, som en liten stund förut, en annan Phaeton, lärer gjort ett salto, som lätt kunnat blifva i egentlig mening mortale, från sin kuskbock, var sysselsatt att calmera si sjelf och sina hästar, hvilka tycktes varit de enda som egentligen vunnit coupen, sedan deras tjenstgöring med detsamma för den gängen upphörde. Ändteligen efter. mycken försragan fick jag reda på häudelsen, som var tfåljande: Likköraren, som visste, att bomvaktaren nu på en tid autingen haft eller åtminstone föregifvit sig hafva uppdrag af Poliskammaren, att hindra passagen för Likvagnarne, hade vid närmandet till stället förmärkt, att denur haft uppsåt att tillsluta den förut öppnade bommen, för att ernå sitt kärlbks